60-årsdag

Tomas brukar inte bry sig så mycket om sin födelsedag.  Men i år, när han ska fylla sextio, så blev det plötsligt viktigt med firandet. Han vill ha kalas och samla sin familj omkring sig. Grundtanken var att vi skulle bjuda hem allihopa till påsk, men den sprack direkt av olika anledningar. Så nu blir det istället två små kalas, varav ett gick av stapeln igår. Då kom hans föräldrar hit, tillsammans med hans syster och hennes son. Kajsa kom också hem och grannen som bor under oss kom upp och var med en stund. Riktigt trevligt blev det minsann!

Att fylla femtio är något av en triumf. Liksom kronan på verket i livet. Men att fylla sextio är någonting helt annat. Då passerar man obönhörligen genom porten in mot åldrandet. Nu är väl detta en ganska deprimerande sak att säga till sin älskade make, men han säger det själv, så därför tycker jag inte att det är någonting att hymla med. Sextioårsdagen är onekligen en tippingpoint. 

Någon sa att "Åldrandet är ingenting för veklingar" och jag är benägen att hålla med. Inte för att jag själv har börjat åldras på det sättet ännu. Men jag är omgiven av åldrandet och det räcker för att man ska få en viss insikt i den processen. Och så vitt jag kan begripa så är det kluvet, detta med att bli gammal. Härligt och förfärligt på en och samma gång.

Den inre mognaden som infinner sig är avundsvärd. När man levt länge verkar det vara så mycket som faller på plats. Som man kommer till rätta med och som man lyckas acceptera. Erfarenheterna man samlat på sig bär frukt och mognar till vishet. Man har varit med om allt och det mesta och det finns just ingenting kvar att vara rädd för. Bin there, done that och that´s it.

Men den där bakvända barndommen man går igenom är nog inte så enkel. Att förlora förmåga efter förmåga och veta att de aldrig kommer att komma tillbaka. Att inte längre kunna göra det man brukat göra och inte heller orka på samma sätt som man gjort tidigare. Behöva ta emot hjälp och bli beroende av andra. Sånt måste vara frustrerande,sätta självkänslan i gungning och vara en sorg som kräver bearbetning.

Och klockan den tickar allt högre medan almanacksbladen vänds. Man vet att det oundvikliga närmar sig - men har ingen aning om när det ska inträffa. Och hur i all världen ska man förhålla sig till det? Hur ska man finna modet att lämna dem man älskar och gå mot det okända?

En tanke som är bra att bära med sig i det här sammanhanget är att självförverkligandet pågår hela livet. Vanligtvis tänker vi bara på det som någonting man ägnar sig åt i sin krafts dagar. Men så är det inte. När krafterna sinar förverkligar vi oss själva som kraftlösa individer. När förmågorna förvinner förverkligar vi oss själva som behövande individer. När döden närmar sig förverkligar vi oss själva som döende individer. Livet utmanar och utvecklar oss hela vägen igenom. När vi dör förverkligar vi oss själva som icke existerande individer.

Jag gillar den tanken, för den harmoniserar med vad jag känner i mötet med gamla männsikor. Att det inte handlar om någon dyster nedmontering av människan där all värdighet plockas ifrån henne. Utan att det handlar om att man ställs inför nya utmaningar och nya frågeställningar precis på samma sätt som man gjort genom hela livet.

Kanske är det därför som Tomas plötsligt fick lust att fira sin födelsedag. För att det är en spännande tid som ligger framför honom nu.