Alla är vi ett

Man brukar säga att hur man än vänder sig så har man rumpan bak. Just nu är jag inte så säker på den saken. För vart jag än vänder mig nuförtiden så ser jag nya varianter av de människor som jag känt både länge och väl. Förändringens vindar blåser och tar med sig gamla pålagringar och hinder. Förutfattade meningar och ståndpunkter som verkat orubbliga. Och fram träder naknare och ärligare versioner av dessa personer som jag trott mig känna utan och innan.

Det som blir synliggjort är väl i och för sig föga överraskande. Jag har anat att allt detta funnits där någonstans under ytan. Då och då har det glimmat igenom och bekräftat mina teorier. Men jag har liksom slagit mig till ro med tanken på att det aldrig någonsin skulle kunna blomma ut. Att det skulle förbli slumrande och gömt. Men nu rasslar det som sagt från alla håll och kanter. Insikterna haglar och de omöjliga samtalen blir möjliga. Hjärtan blottläggs, skörheten vågas och omvärdering pågår.

I går till exempel, var vi hemma hos Kajsa och hälsade på. Det var några saker hon behövde få hjälp med och vi förväntade oss inget annat än att besöket skulle avlöpa som det brukar göra. Men det gjorde det inte. Hon hade köpt hem biskvier som hon bjöd på, vilket aldrig har hänt tidigare. Och hon dukade med assietter som om det var den naturligaste sak i världen. För de flesta andra är detta en sådan där sak som man bara gör utan att reflektera speciellt mycket över det. Men för Kajsa var det här ett enormt steg. Jag vet inte om hon själv insåg vidden av vad hon just gjort, men Tomas och jag blev alldeles uppblötta av gesten. Vår dotter fixade fika till oss! En sak som legat högt upp på listan över saker som vi aldrig trodde vi skulle få uppleva...

Och på den vägen är det. Ingen är sig lik och de mest märkliga händelserna inträffar. Och jag känner inte heller igen mig själv riktigt. Jag står pall i situationer som jag inte klarat av tidigare. Fick höra häromdagen att jag blivit lite "läskig" eftersom jag inte backade som jag brukar göra i konflikter. Och det händer att jag upptäcker att jag är ganska så tvärsäker, där jag normalt sett brukar vara tvehågsen. Och de där mjuka, känslosamma orden som tidigare fastnat i strupen, har nu en tendens att halka ut, alldeles av sig själva. 

Allt detta får mig att tänka på hur vi alla är ett. Att vi lever i varandras liv och att allt det som är inom oss, också omger oss. Att ingen människa är en isolerad ö. Allt det jag gör och är, ger ringar på vattnet i min omgivning. Allt det som sker i min omgivning ger ringar på vattnet i mitt liv. 

Så är vi, fasten vi är många, ändå på sätt och vis en enda kropp...

I korintierbrevet står det:

Krop­pen består in­te av en en­da del ut­an av många. Om fo­ten säger: ”Jag är ing­en hand, jag hör in­te till krop­pen”, så hör den lika­fullt till krop­pen. Och om örat säger: ”Jag är ing­et öga, jag hör in­te till krop­pen”, så hör det lika­fullt till krop­pen. Om he­la krop­pen var öga, vad blev det då av örseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av lukt­sin­net? Men nu har Gud gett var­je en­skild del just den plats i krop­pen som han vil­le.Om allt­sam­mans var en en­da kropps­del, vad blev det då av krop­pen? Nu är det emel­ler­tid många de­lar, men en en­da kropp.

Ögat kan in­te säga till han­den: ”Jag behöver dig in­te”, och in­te hel­ler hu­vu­det till fötter­na: ”Jag behöver er in­te.” Tvärtom, också de de­lar av krop­pen som ver­kar sva­gast är nödvändi­ga, och de de­lar av krop­pen som vi in­te tyc­ker är fi­na, dem gör vi så myc­ket fi­na­re, och de de­lar vi skäms för om­ger vi med så myc­ket större an­ständig­het,något som de an­ständi­ga de­lar­na in­te behöver. Men när Gud sat­te sam­man krop­pen lät han de ring­a­re de­lar­na bli särskilt ära­de, för att det in­te skul­le upp­stå splitt­ring in­om krop­pen och för att al­la de­lar­na skul­le vi­sa varand­ra sam­ma om­sorg. Li­der en kropps­del, så li­der också al­la de and­ra. Blir en del hed­rad, så gläder sig också al­la de and­ra.