Alla är vi lite konstiga

För ett tag sedan berättade Tomas för mig om ett projekt som man genomfört någonstans inom det militära. Nu kommer jag naturligtvis inte ihåg detaljerna eftersom jag till en början bara lyssnade med ett halvt öra. Men på ett ungefär så sa han att man någonstans inom det militära hade bestämt sig för att ta fram det ultimata sätet. (tror att det var flygplanssäte) För att lyckas med detta började man med att mäta och väga ett stort antal rekryter ytterst noggrant. Efter att ha gjort detta konstaterade man att det förmodligen skulle behövas mer än en sorts säte för att täcka in kroppstypernas behov. Sagt och gjort - man tog fram ett antal noggrant designade stolar och lät sedan en mängd personer provsitta dem. Och det var väl först här jag började lyssna ordentligt eftersom det var slutkontentan som var det intressantaste i hela berättelsen. Man tvingades nämligen konstatera att den normala, genomsnittskroppen inte finns i verkligheten. Ingan av de nya stolarna passade riktigt perfekt till någon.

Man får ju hoppas att deras nytillverkade säten i alla fall var något bättre än de som fanns tidigare...

Om inte den normala genomsnittskroppen finns i verkligheten - hur är det då med den normala insidan? Finns genomsnittspsyket och det normala känslolivet på riktigt?

Jag tog mig en funderare och bläddrade igenom bekantskapskretsen. De människor jag mött genom livet och som jag skapat mig en någorlunda uppfattning om hur de fungerar. Finns där några normala människor att finna i denna brokiga skara? Ganska många blev direkt diskvalificerade. Andra blev det efter närmare eftertanke och kvar blev en liten grupp med hyfsat normala människor. Fast så kom jag ihåg att "han har ju" och "hon är ju" och kvar blev plötsligt bara några enstaka människor som faktiskt var normala. Fast de var ju å andra sidan så inibängen normala så de kändes konstiga för det.

Efter min mycket enkla undersökning kunde jag alltså också konstatera att den normala människan inte finns. Åtminstone inte bland de människor jag mött genom livet.

Och ändå finns det där normala som norm och som det eftersträvansvärda.

Varför?

Någonstans här i krokarna tror jag att svaret finns. Det är svårt att hantera den där ensamheten som det innebär att vara en unik människa. Ska man hårddra det hela så är egentligen detta det enda vi verkligen har gemensamt - att vi alla är olika. Att ingen är den andra lik mer än möjligtvis ytterst fläckvis.

Och ensam är inte stark och därför har vi skapat normaliteten. Den må vara en illusion och ett stort hittepå - men den är ändå skön att hålla i. Generaliseringar, där alla får dras över en och samma kam, är ibland precis vad en ensam stackare behöver. Och ensamma är vi i grund och botten. För det finns ingen som är som du och det finns ingen som är som jag.