Älska dig själv som du älskar din nästa

Mark Levengood ställde frågan till en av deltagarna i Tro, hopp och kärlek: Vilket är det svåraste tror du, att älska villkorslöst eller att bli älskad villkorslöst?

Vilken klok fråga! Svaret som följde på frågan blev att det är svårast att bli villkorslöst älskad. Efter att ha pratat med Tomas om gårdagens bloggtext så blir mitt svar på den frågan att inget av de alternativen är det svåraste.Det absolut knepigaste är att älska sig själv villkorslöst.

Tomas gick nämligen igång på det jag skrev och det blev ett långt samtal kring detta med att ge sig. Om varför jag tycker att just det där tarotkortet är så svårsmält och varför det envisas med att dyka upp i mina läggningar. Jag förklarade och motiverade mig så gott jag kunde och försökte belysa problematiken så att den blev begriplig. Beskrev all min längtan efter att bli hel och fri och trygg och...

Här avbröt Tomas min svada och tog själv till orda. Han talade om detta att leva och vara människa. Vad som ingår i det konceptet för alla och envar. Denna mix av styrkor och svagheter. Klokhet och dårskap. Han påminde mig om hur generös och tillåtande jag är gentemot andra och undrade sedan när jag tänkt bli det gentemot mig själv.

Plötsligt insåg jag varför det där eländiga kortet förföljer mig. Jag måste ge upp mina försök att bli fullkomlig. Naturligtvis har jag inte förstått att det är det jag håller på med. Jag har nog inte ens en gång insett att jag kämpat för att bli någon som duger. Men nu blev det pinsamt tydligt att det är precis det jag ägnat mig åt. Jag har försökt bli älskvärd genom att ständigt jaga mig själv med blåslampa. Bli lite friare, lite tryggare, lite mer orädd, lite mer mottaglig så kanske du är tillräckligt cool. Gör dig fri från perfektionisten så kanske du kan bli perfekt.

Så var vi tillbaka på ruta ett igen. Till självkänslan. Till det egna värdet. Till självkärleken.

Och det jag behöver göra är att börja älska mig själv som jag älskar min nästa. Jag behöver bli lika generös och tillåtande mot mig själv som jag är mot dem. Acceptera min egen ofullkomlighet och mina egna tillkortakommanden precis som jag gör med deras. 

Jag måste helt enkelt ge upp min kamp mot mig själv och vara den jag är istället. Med min rädsla. Med min otrygghet. Med min perfektionism. Med min känsla av att jag inte duger. För det är så det är att vara människa. Och att ta allt detta i sin famn - det är det som är kärlek.