Andliga gåvor

Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal.

Så står det i Korinthiebrevet i bibeln, om detta med andliga gåvor.

Från mina år som aktiv inom kyrkans verksamhet, så minns jag åtskilliga samtal som kretsade kring detta med andliga gåvor. Ibland var de där samtalen konstruktiva och ibland var de tävlingsinriktade och fördömmande. Essansen av dem har jag dock behållit och burit med mig sedan dess.

Nuförtiden handlar det så mycket om jaget. Om den enskillda individen. Om personlig utveckling. Om att nå sin fulla potential och hitta sitt autentiska jag. Och tur är väl det! För hur ska man någonsin kunna skapa sig ett värdigt liv om man inte vet vem man är och inte har en aning om vad man förmår?  Så här långt är jag alltså helt och fullt enig med tidsandan. Men sedan tycker jag att den fallerar och liksom slaknar alldeles för tidigt. Den blir hängande i luften och missar väsentligheter. Som till exempel vad man ska använda sitt fullfjädrade jag till.

Visst finns det åtskilliga berättelser om människor som lyckats komma ut ur sina skal, förstått vilka de är och därefter bytt inriktning i livet. De har bytt arbete, boplats och partners och upplever därefter att de hittat ett liv som harmoniserar med deras nyfunna jag. Och jag grattulerar dem verkligen å det varmaste. Att ha kommit så där långt med sig själv är en makalös prestation!

Men sen då? När det egna jaget står som en glänsande Porsche i garaget och allting blänker och motorhuven är full med hästkrafter - inte kan man väl slå sig till ro på en pinnstol bredvid hela härligheten? Nog måste man väl ge sig iväg ut på vägarna? Och även om det autentiska jaget mest påminner om en rostig gammal Fiat, inte kan det väl vara meningen att den bara ska stå där till ingen nytta?

Jag tycker att det pratas alldeles för lite om detta. Om vad jaget ska användas till när man väl kommit på hur det fungerar. Det finns så många fler pronomen än jag. Och det är så jag tänker, att vi har någon sorts skyldighet att använda vårt jag i förhållandet till de där andra formerna av pronomen: Du, vi, ni han, hon, den, det, dom. Att jaget inte bara är till för sin egen skull - det är också ett bidrag till det kollektiva. Till flocken. Till mänskligheten. Till världen.

Och det är här de andliga gåvorna kommer in. Alla har vi något som vi kan tillföra. Måhända talar vi inte i tungor och kanske har vi inte kraft att göra under, men någonting har vi. Kanske har man fått förmågan att skapa kaos omkring sig och då må man väl se till att befinna sig på de platser där alltför strikt ordning råder. Och kanske har man fått förmågan att sätta fingret på de ömmaste punkterna och då må man se till att göra det också. Och kanske har man fått förmågan att odla fram riktigt saftiga tomater och då må man väl odla så pass många att man kan dela med sig av dem?

Detta är något som jag tycker behöver lyftas fram och läggas till i tidsandan som handlar så mycket om det egna jaget. Att jaget är till för att användas. Att det inte är ett självändamål utan en del av någonting större. En del av ett vi som vi skapar tillsammans. Och hur bra det blir beror enbart på hur mycket var och en bidrar med de gåvor de fått.

Så vilken är då min andliga gåva? Vad har jag som jag kan bidra med, till alla pronomen som inte är jag? Ja det är sånt som jag funderar över nu när mitt jag börjar få tydligare konturer och tar form.