Andra sidan

I kyrkan är altarringen halv. Åtminstone ser det så ut. Men i själva verket är den precis så rund som en ring ska vara, det är bara det att den andra halvan inte syns. Där finns alla de som gått före, änglarna och Gud själv. För egen del så tror jag att alla de som skall komma ryms där också. De ofödda barnen som bidar sin tid. Och i de heliga ögonblicken så fogas allesammans ihop till en helhet. Det som har varit, det som är och det som skall komma. För en stund blir allting helt och gränserna mellan det synliga och det osynliga upphör. Här i denna heliga helighet får man som människa möjlighet att bli lite helare. Lite mer komplett. Här pågår nämligen healing...

I kyrkan finns symbolerna och riterna som tydliggör allt detta men det är ingalunda det ända stället där halvheten och heligheten finns. Egentligen borde alla trädgårdar, hus och matbord vara halva. Skogen likaså och sängarna och lekplatserna och alla andra platser som vi befinner oss på. Och vi själva borde vara halva. (Kanske är det just av den här anledningen som vi talar om kroppenshalvor) För evigheten finns hela tiden. Den omsluter oss och fyller oss och ibland drabbas vi av de där små ögonblicken när vi faktiskt kan känna att det är så. De båda halvorna får kontakt och allt blir helt, heligt och helande.

På ett eller annat sätt förhåller vi oss alla till den där andra halvan. Ateisten tror inte att den finns och även det är ett sätt att säga att man misstänker att det ändå kan vara så. Jag har i alla fall aldrig hört någon säga att de inte tror på springande geleråttor. Alla vet nämligen hur geleråttor fungerar och när det gäller dem så blandar man aldrig in begreppet tro.

Och alla vi andra tror mer eller mindre. Vi hittar fragment som vi kan ta till oss och som gör att vi får en aning om hur stort det stora mysteriet egentligen är. Somliga ger sig dän på att det ska gå att förklara och somliga anser att det inte är möjligt att klä i ord överhuvudtaget. Men vi lever med vår tro och den bär oss och den ger oss svindel och den förbryllar.

En sak som förbryllat mig är detta med de som har dött. Varför lämnar de inte alltid jordelivet helt? Vad är det för vits med att de fortsätter skrutta omkring här när de har hela evigheten att surfa omkring i?

Denna frågeställning blev aktuell härom morgonen när jag kom ut i köket och hela väggen vid spisen var nedstänkt av stekflott. Jag fick måla över fläckarna tre gånger innan de behagade försvinna. Samma natt hade vi också hört knackningar som inte hörde samman med någonting från den här sidan. Och för första gången på många månader sov jag nio timmar i ett sträck.

Dessa tre händelser var tillräckligt för att jag skulle förstå vem hälsningen kom ifrån och jag fick också förmånen att ha en liten pratstund med personen i fråga. Med den följde ett antal goda råd som jag redan haft stor nytta av. Jag är så glad och tacksam för att jag fick ett så fint besök. Det blev en sådan där hel stund när halvorna möttes och helandet pågick.

Det var efter detta som jag började fundera i missionärstermer. Här på jorden åker vi omkring på klotet för att dela med oss av vår tro. Det finns en inbyggd längtan i oss att få dela med oss av våra andliga upplevelser och de insikter som följer i dess kölvatten. Och om nu allting hänger samman så kanske det är likadant på andra sidan. De som är där vill berätta för oss som är här om sina andliga upplevelser. Kan det vara så att de helt enkelt känner sig kallade och manade att missionera bland de levande? Att de vill tydliggöra den där andra halvan för oss och dela med sig av de insikter som det perspektivet gett dem?

För mig är detta en behaglig tanke som jag ämnar vila i ett tag. För jag gillar verkligen inte idén om att de som går igen är de som inte funnit friden och därför inte heller kunnat gå mot ljuset. Rimligtvis så kommer väl döden när den ska, när människan är mogen för den ur evighetens perspektiv, även om det från det här hållet kan kännas både för tidigt och för abrupt? Och någonstans måste väl friden finnas - annars hade vi ju knappast trott på den.