Ängelklo

När jag låg i mammas mage kallade min ena syster mig för lillebror. I samma stund som jag kom ut blev det namnet, på förekommen anledning inaktuellt, och man började fundera ut ett nytt. Och det blev alltså Anna. Ett tag skojades det om att jag skulle få heta Hanna och Johanna som andra och tredje namn. Men av detta blev det tack och lov ingenting av. Istället blev det Anna, Stina, Karina. Fast sedan kallades jag ändå för Snuttan i många år och ibland även för Snuttadrikan. En klasskompis kallade mig för Annanasis och min före detta brukade kalla mig för Spunk. (Pippi Långstrumps sak-letar-ord) Och sedan kom barnen och då var det Mamma som blev mitt tilltalsnamn.

Man kan ju tycka att detta är alldeles tillräckligt många namn för en enda människa. Men när Tomas kom in i bilden fick jag ändå ett till. Han gav mig namnet Ängelklo. Han tyckte att det beskrev min personlighet.

Jag tyckte om namnet redan från början. Kände att det stämde in, men hade ändå lite svårt för att ta det till mig helt och fullt. Troligtvis berodde det på att jag hellre hade velat vara bara Ängel fast jag innerst inne var väl medveten om att riktigt så ljuv är jag inte i praktiken. Jag har en vasshet och en skärpa också. 

I går kom Ängelklo på tal igen. Tomas tycker sig se att jag börjar få balans mellan de båda ytterligheterna som namnet innehåller. Och så är det nog. Det är inte så mycket antingen eller längre och jag ger mig inte heller ut i ytterkanterna som jag gjort tidigare. Nu kan jag vara både och samtidgt. En ängel med klös helt enkelt. Detta är någonting att vara stolt över!

Så kom det sig att vi återigen talade om vad kärlek är eftersom änglar är essansen av just detta. Och som vanligt landade samtalet i att kärlek är att ge till en människa det hon behöver. Vilket kanske inte alltid är detsamma som det hon vill ha. Och det är där klorna kommer in. Sann kärlek kan ibland vara riktigt tuff. Och det har blivit min lott här i livet att vara både och. Både mjuk och hård. Både följsam och fast. Och ibland också vara den som använder klorna när det behövs.

Medan vi pratade kände jag hur namnet Ängelklo smög sig närmare.Jag kunde ta det till mig på ett sätt som jag inte kunnat göra innan. Och då fick jag ett infall och bad Tomas måla en bild av denna Ängelklo. Han blev genast entusiastisk och plockade fram färgerna. Några timmars arbete ledde fram till bilden, som syns på bilden.

När jag såg den insåg jag att jag uppenbarligen har en bra bit kvar att gå innan jag vuxit i namnet. För det första som for genom mitt känsloliv var en stor besvikelse över både färgval och uttryck. Jag hade hoppats på något pastellfärgat, skirt och spetsprytt. Med små välsvarvade klor i mässing. Knappt synbara men ändå väldigt dekorativa. Någonting ljuvt och vilsamt, som alla skulle kunna tycka om...

Men så blev det alltså inte. Istället fick jag en färgsprakande bild, med ett kraftfullt uttryck och skarpa kontraster. Med lössläppta bröst och klor som ser ganska läskiga ut.

Tilläggas bör, att jag i alla fall tyckte väldigt mycket om bilden. Den känns sann och är målad med kärlek. Tuff kärlek. Jag fick den bild jag behövde och den var inte densamma som den jag ville ha. Och att fötterna inte syns tolkar jag som att jag ännu inte lärt mig att gå i mina egna skor. Det behövs uppenbarligen ett helt liv för att man ska komma till rätta med sig själv.

Egentligen skulle jag vilja ge Tomas ett namn också. Ett som beskriver honom och som han kan få ha som ledstjärna i livet. Fast än så länge har jag inte kommit på något som är tillräckligt "på pricken". Ärligt talat så har jag bara ett förslag på lager och det är inte på något sätt seriöst, även om det stämmer på många sätt: Flygfiskpotatis. Men så kan man väl inte säga om sin älskade? Även om han rör sig både högt och lågt medan han i största allmänhet beter sig som en soffpotatis???