Anna och Stina

Vardagsrummet börjar ta form. Nu saknas bara det där lilla piffet.

I går satt jag och skrev i min dagbok. Det var ganska länge sedan sist och kanske var det därför som mina tankar började cirkla omkring bland sånt som jag skrivit genom åren. Allt från mina låsbara dagböcker med små gulliga kattungar på som jag hade när jag var liten och fram tlll det bokprojektet jag ägnade mig åt i början av höstkanten förra året.

För mig har det alltid funnits en dröm om att något av det jag skrivit ska bli utgivet av ett förlag. Men det enda jag någonsin publicerat var en dikt som jag skrev när jag var sju år. Den kom med i tidningen "Hemmets vän" och lästes följaktligen inte av så värst många. Men trots denna skrala framgång så fortsätter jag att skriva och formulera mig. Det är ett behov och en livsnerv.

Boken jag skrev förra året handlade om Stina. Hela hennes värld hade just kollapsat och hon var därför tvungen att hitta en annan sorts liv än det gamla vanliga invanda. Så kom det sig att hon hamnade i en sommarstuga långt ute på landet. Den var röd på utsidan och klädd med furupanel på insidan. Hon skriver mycket i sin dagbok och lär känna de båda grannar som finns att tillgå i den lilla byn Sjuhult. Den ena är Märta, en äldre dam med klös i. Hon ser Stina och förstår henne och kan med ålderns rätt ge henne en hel del hjälp på vägen. Den andra grannen är Verner som har misstänkt mycket gemensamt med min Tomas...

Och nu är det som om jag plötsligt hamnat i min egen bok. Mitt eget liv rasade nyligen samman och nu måste jag börja bygga om utifrån det. Och jag befinner mig i en röd liten stuga ute på landet och dess  insida är klädd med furupanel. Och jag har en äldre granne med klös i som ser mig och förstår mig och som redan gett mig ett gott råd som jag har nytta av. Och jag har min egen Verner i form av Tomas.

Är detta inte ganska märkligt? Inte kan man väl låta bli att undra hur allt hänger samman? Tankarna, drömmarna, intentionerna. Ödet, cynkronisiteten och attraktionslagen. Det man har levt och det man kommer att leva. Det går att ana någon sorts mönster, en röd tråd som länkar ihop allt till en helhet.

Skrev jag om Stina för att jag någonstans visste att vi skulle hamna här eller "skapade" jag den här möjligheten genom att skriva den boken? Eller är det bara en slump att jag hamnar mitt i Stinas liv?

När jag grunnat på det där ett tag blev jag alldeles rörig i huvudet och tog med Astrid på en promenad. Vi gick på en liten grusväg och vid dess slut hittade jag kantareller. Stina hittar också kantareller vid slutet av en väg under sin första promenad i Sjuhult. VA!!!!

På vägen hem plockade jag upp en sten och tog den med hem. Lika bra att gå all-in resonerade jag. Stina plockar nämligen också upp en sten varje dag som en påminnelse och en bekräftelse på det inre bygget hon håller på med.