Ansiktsblind

Att vara ansiktsblind orsakar en hel del prekära situationer. Jag vet inte hur många gånger det hänt mig att jag hamnar i en konversation med någon utan att ha en aning om vem det är jag pratar med. Någon hälsar, stannar till och börjar prata. Jag förstår på personens kroppsspråk och mimik att vi träffats förut och att jag borde veta vem det är. Och jag pratar på och hoppas på att något ska sägas som avslöjar vem människan är. Ibland fungerar det och ibland avslutas samtalet utan att jag lyckats knäcka vem det är jag pratar med.

Jag har skämts så gruvligt över detta. Känt mig urdum och gjort allt jag kunnat för att dölja mina svårigheter. Men nu orkar jag inte hålla på och låtsas längre. Så därför säger jag numera vanligtvis som det är, redan från början, istället för att trassla in mig i en omöjlig konversation.

Naturligtvis vet jag om att det finns fler som lider av samma åkomma. Och jag har hört personer som berättar om sina fadäser - men jag har aldrig varit där och sett när det händer.

Därför blev jag galet lycklig när jag såg på ett av höstens "Robins" avsnitt igår kväll. Keyyo var gäst och berättade om när hon gjorde bort sig på barncancergalan. Hon hade gått fram och hälsat på Jakob Eklund (Johan Falk) utan att känna igen honom. Utgått från att han var förälder eller möjligtvis farförälder till något av de barnen som deltog i galan. Efteråt hade hon skämts över detta och hoppats på att få möjlighet att be om ursäkt - men det tillfället dök aldrig upp.

I all sin godhet erbjöd därför Robin henne ett tillfälle att få göra det i hans studio och hälsade, till Keyyos förfäran, Johan Falk varmt välkommen in i studion. Hon blev naturligtvis helt ställd, men fann sig ändå och framförde en känslosam och uppriktig ursäkt. Därefter blev det lite konstig stämning. Johan Falk försvann ut i kullisserna utan att säga någonting och Robin skruvade på sig i stolen.

Det alla andra fattade, utom Keyyo och jag, var att det inte alls var Jakob Eklund som hon framfört sin ursäkt till. Det var bara en person som liknade honom. Och man hade utgått ifrån att hon skulle kunna se det och att det hela bara skulle bli ett roligt skämt. 

Men nu blev det inte så. Istället blev det ett lysande exempel på hur det är att vara ansiktsblind. Och det var som balsam för själen för mig att få se det.

Om man nu kan ge ansiktblindheten ett ansikte - så gjorde Keyyo det där och då.