Äntligen!

När jag var liten hade vi en hund som hette Sickan. På den tiden var det inte så noga med bilbälten och bilbarnstolar, så Sickan och jag brukade dela på bagageutrymmet i bilen när vi var ute och åkte. Vi hade det mysigt där bak i bilen. Jag lekte med mina dockor och Sickan tittade ut genom fönstren. Men det var inte bara bagageutrymmet vi delade. Vi hade även ett stort intresse gemensamt. Vi älskade båda att bada. Så fort bilen passerade en vattensamling som var större än en ordinär vattenpöl började Sickan yla och jag skrek att jag ville "Blada i havet". Jag var än så länge bara marginellt bättre än hunden på att uttrycka mig verbalt...

Och man kan väl säga att på den vägen är det. Jag älskar fortfarande att bada.  Hela långa vintern har jag längtat och trängtat efter att få krypa ner i sjön igen. 

Idag blev det premiärdopp i Römningen. Vi hade förväntat oss ett kyligt dopp, men så blev det inte. Vattnet var sommarvarmt och vi kunde ligga i länge utan att frysa det allra minsta.

Det är inte bara svalkan och vätan och sanden mellan tårna som får mig att längta efter baden. Det är visserligen härligt det också - men för mig är badandet något av en religiös upplevelse. Något som befriar själen och läker hjärtat. Något som rensar bland tankarna och vaggar sinnet till ro. Det blir liksom som att allting hamnar där det ska när jag fått simma omkring i vattnet en stund. 

Efteråt känner jag mig som en ny människa. Som en skranglig möbel som äntligen fått alla skruvarna åtdragna. Som ett gnisslande gångjärn som sent om sider blivit smort med olja.

Jag känner mig hel och det gör det hela till en helig stund. 

Bengt Johansson uttrycker det väl i en av sina sångstrofer:

Ner i strömmen vill jag gå

för att liv och räddning få

Renad i Guds nådaflod

Pånyttfödd och heliggjord.