Äntligen hemma

Sista upp-packnings-högen står och väntar i arbetsrummet. Ska ta tag i dem idag. Sedan finns det inga fler påsar och kartonger kvar som ska tömmas. Bara tavlor som ska hängas upp så småningom.

När man bestämt sig för att flytta händer det någonting med huset man bor i. Det förvandlas snabbt från att vara ett hem till att bli en bostad. Från att vara ett känslomässigt vilorum till att bli någonting praktiskt och funktionellt. Och själva avvecklingen och nermonteringen drar igång meddetsamma. Det är plötsligt ingen idé att storstäda, att arrangera om och köpa till saker som kan förgylla rummen. Om man vill vara dramatisk kan man säga att det är som att man hamnar i en hus-och-hem-depression. En period då meningslösheten och själlösheten och tomheten tar över.

Nu är den tiden förbi. Det nya huset har tagit väl emot oss och vi känner att vi är hemma igen. Fem nätter har vi sovit här och redan har den känslan infunnit sig. Tryggheten och lugnet. Inspirationen och själfullheten.

Jag njuter...

Det sägs att hemmet är den scen, på vilken vi spelar rollen av oss själva. Utifrån det resonemanget kan man säga att vi nu fått nya kulisser och arrangerat om rekvisitan. Det har tillkommit ett knarrigt golv och vedspis i köket. En trädgård och massor av nya vinklar och vrår. Nya symboler och ny ljussättning. Här kan rollerna vidareutvecklas. Karaktärerna bli tydligare och kanske också fördjupas.

Det som fascinerar mig allra mest, när jag ser på saken från det här hållet, är att det här huset har ett inre rum. När man kommer upp på övervåningen finns där en smatt som är precis stor nog för att rymma våra sängar. Öppnar man dörren däruppe kommer man in på en kallvind som är mörk och dragig och full av gamla grejer. Och om man inte vågar sig in i skumrasket så missar man det faktum att det finns ytterligare en dörr allra längst in. Bakom den ryms ytterligare ett rum. Ett inre rum. Just nu ser det ut som hej-kom-och-hjälp-mig därinne. Det var längesedan det rummet fick någon kärlek och färgen har både bleknat och flagnat. Där finns ingen el indragen och vi har det som förråd än så länge. Men så småningom ska vi göra iordning därinne.

Jag ser en så vacker symbolik i detta.Tänker på mitt egna inre rum och ser likheterna. Drar paralleller. Nog har det också varit bortglömt och försakat. Blivit förfallet och nedgånget. Och nog har det varit läskigt att leta sig in till det. Och det har också fått agera förråd åt allsköns bråte.

Och jag kan inte låta bli att undra om det är just för detta inre rums skull som vi nu bor i det här huset. Att det faktiskt är dags nu att röja upp därinne och göra det vackert och beboligt igen.