Arma karl...

Ibland tycker jag uppriktigt synd om min make. Han får klä skott för mycket som han inte gjort sig förtjänt av. Med honom är jag trygg och det är i hans närhet som jag törs släppa på kontrollen och låta känslorna flöda fritt. Tyvärr är det inte alltid så vackert som det låter...

Ibland blir jag innerligt trött på att sova så dåligt som jag gör. På något bakvänt sätt så blir det väldigt mycket sov när man sover dåligt. Vissa dygn känns det som om jag inte gör annat än kliver upp och ner ur den där förbaskade sängen till ingen nytta. Jag sover bara små stunder i taget och är trött mest hela tiden. Sådana perioder kan jag inte låta bli att klaga och pusta.

I min värld är klagandet mest bara ett sätt att lätta på trycket. Ett sätt att beskriva hur det känns för tillfället. Jag tror inte att går att göra något åt mina sömnstörningar. I Tomas värld är mitt klagande ett rop på hjälp. Jag har ett problem och då vill han i egenskap av man lösa det åt mig.

Så kom det sig att han i förrgår började tänka på det där med currylinjer och att det sägs att det inte är bra att sova precis där två linjer möts. Entusiastisk och glad letade han rätt på sina pekare och började lokalisera hur currylinjerna går här i huset. Det visade sig att två linjer möts precis exakt mitt i min säng. Under arbetets gång föreläste han om ämnet och ville sedan absolut flytta undan min säng ifrån krysset så att jag kunde provsova någon natt och se om det kanske kunde hjälpa något.

När sängen kasade över golvet hände det någonting inom mig. Jag blev tvärförbannad och kände mig trängd. Hjärnan sa åt mig att de här känslorna stämmer inte riktigt överens med det som händer och det höll jag med om. Så jag knep ihop om känslorna så gott det gick och försökte gå med på förslaget. Att prova skadar ju faktiskt inte. Men någon timme senare fick Tomas ändå sätta tillbaka sängen igen. Jag kunde inte förklara varför - men jag fixade helt enkelt inte att det blev några ändringar i sovrummet.

När natten kom och jag tassade omkring i min ensamhet så började jag nysta i mina reaktioner. Varför blev detta så jobbigt? Ilskan fanns kvar i mig och jag kände mig fortfarande trängd. Jag öppnade hjärtat och slutade knipa. Klämde, kände, tänkte och inte blev jag så värst mycket klokare för det.

Vid frukosten pratade vi om det igen. Tomas förstod inte vad jag höll på med och det gjorde ju faktiskt inte jag heller. Efter några sansade meningsbyten så svämmade jag plötsligt över. Jag grät och var arg och sa en massa saker till Tomas.

Du ska alltid...

Du tror alltid...

Jag får aldrig...

Jag orkar inte, jag klarar inte...

När jag hämtade andan sa Tomas något om att han hade ju bara kommit med ett förslag som eventuellt skulle kunna hjälpa mig.

Jag noterade hans inlägg och fortsatte sedan med att utgjuta mig över hur orättvist livet var och hur omöjligt det var att leva upp till alla krav och hur trött jag var på att bli överkörd. Och som slutknorr la jag till att han skulle förresten skita i hur jag sover för det är min ensak.

Till sist hörde till och med jag att det här handlade inte längre om att flytta sängen en halvmeter som ett expriment. Här var det gammalt som kom upp. Sånt som jag knipit om och aldrig lyckats ge uttryck för. Sånt som inte ens hade med Tomas att göra - men han fick ändå bli den som tog emot alltihopa nu när det kom vällande. Han som bara kommit med ett förslag i all enkelhet.