(Det här citatet hör ihop med dagens text om man typ vänder upp och ner på det och läser: Jag håller på att få tillbaka förståndet, men det märks kanske inte så mycket...)

Jag skriver ofta om insikter. Om hur de då och då drabbar mig med full kraft och får mig att förstå saker om mig själv och livet. Ibland tänker jag, när jag läser mina egna bloggar, att det låter som om jag vill förhäva mig själv. Som om just jag, av någon anledning, skulle få mig extra mycket visdom serverad på silverfat, från någon outsinlig källa. Och så är det verkligen inte! 

Det är inte de friska som behöver läkare. Det är inte de som redan är kloka som behöver insikterna.  Det är de som gått vilse i livet, som behöver få vägledning och få saker och ting förklarat för sig. Sådana som jag, som liksom levt vid sidan om sig själva och som därför missat en hel del av sin egen utveckling.

När jag ser tillbaka på mitt liv associerar jag ofta till sagan om Hans och Greta och brödsmulorna som de lämnade efter sig på vägen. Jag har gjort på samma sätt som dom, fast istället för brödsmulor så har jag tappat bort delar av mig själv under livets gång. För att klara av livet så har jag liksom lättat på packningen efter hand. Valt bort, sorterat ut och inbillat mig att jag skulle kunna klara mig utan både det ena och det andra. Och så där höll jag på tills det i stort sett inte fanns något jag kvar att leva mitt liv med.

Så när jag skriver att jag drabbats av insikter, så innebär det i praktiken att jag hittat någon av de där borttappade smulorna. Att jag lyckats återuppbygga en del av mitt förlorade jag.

Och återfinnandets glädje är stor! Aldrig är man väl så glad över de där sakerna som man har ordning på, som man blir när man hittar det där som varit försvunnet. Då blir man som pappan i liknelsen om den förlorade sonen i bibeln:

’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. 23Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. 24Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.

Man får lust att fira och kanske vill man också blogga om detta fantastiska som hänt. Det som var förlorat är återfunnit. Någonting trasigt har blivit helt. Det tomma kärlet är inte lika tomt längre. Varje upphittad smula är en bekräftelse på att man kommit en liten bit till på vägen hem till sig själv igen.

I går läste jag ett citat av Tranströmer. Nu kommer jag inte ihåg den exakta formuleringen med det löd ungefär så här:

"Det finns en glänta i skogen som bara kan hittas av den som gått vilse"

Precis så är det. Det finns en glänta, en glädje, som bara är de vilsegångna förunnad.