Att bottna

Det där med att nå sin egen botten låter så negativt. Och visst är det jobbigt och ibland till och med skitjobbigt - men när man fått lite distans till det så inser man att det där var det bästa som kunde hända. För att nå sin egen botten innebär att man bottnar i sig själv. Att man inte längre behöver kämpa så förbaskat för att hålla sig flytande och att man inte heller behöver vara rädd för vad som finns där under ytan.  Att bottna i sig själv är ungefär som att känna sandbotten under fötterna efter en simtur i en mörk skogstjärn. Ni vet en sådan där simtur när man plötsligt får för sig att man ska fastna i näckrosskälkarna samtidigt som gammelgäddan får syn på en och bestämmer sig för att det vore gott med en tå eller två till eftermiddagsfikat. 

Men för att nå botten måste man nästan alltid sluta simma. Man måste släppa taget för en stund, slappna av och sjunka ner i det mörka vattnet. Och det är läskigt när man inte riktigt vet vad det är som finns där nere under ytan. Så läskigt att man inte klarar av att göra det utan att få hjälp på traven. Ibland löser det sig visserligen av sig och man slutar simma av ren utmattning. Men för de allra flesta så behövs det något eller någon som knuffar till. Välter omkull och rubbar balansen så pass mycket att man hamnar under vattenytan.

Både Tomas och jag har varit duktiga simmare. Vi har kämpat på genom livet och hållt oss flytande på vår egen yta. Men det har tagit på krafterna och därför har vi börjat sjunka av ren utmattning och sedan har vi fått hjälp på traven av varandra och av vår omgivning. Med skräckblandad förtjusning har vi frustat och fått kallsupar på vägen ner mot vår egen botten. Och nu äntligen upplever vi båda två att vi står stadigt i de vi är. Sedan kan man ju misstänka att det finns gropar i bottnen som vi ännu inte känner till och att det kommer en dag när vi förlorar fotfästet igen. Men det är en annan sak. Här och nu står vi i alla fall stadigt.

Eftersom detta är en ny känsla för oss så pratar vi naturligtvis en hel del om det. Och många av de samtalen påbörjas av att Tomas läser något av det han skrivit om ämnet. Hans texter är korta, kärnfulla och välformulerade. Den röda tråden som löper genom dem är känslan av att äntligen kunna vara den man är istället för att vara den man tror att man ska vara. Den textraden som jag tycker allra bäst om lyder så här:

Bristerna brister och blir förtjänta förtjänster.

För mig är detta precis vad det innebär att nå sin egen botten. Att allt det där man varit så rädd för och som man så nogsamt försökt undvika visar sig vara de största tillgångarna. 

Och så här i efterhand kan jag undra över varför det var så svårt att släppa taget. Varför trodde jag att jag skulle trassla in mig i näckrosorna och bli tuggad på av gammelgäddan? Varför undvek jag detta så länge det bara gick när det nu visar sig vara det viktigaste och bästa här i livet. 

Såg den här bilden och kände mig träffad: