Att dansa Limbo

Att dansa Limbo är ingen speciellt svår sak om ribban bara ligger tillräckligt högt. Låt säga att den ligger ungefär en meter över huvudet - då kan du både hoppa bock och hjula under den. Men redan när den kommer i ögonhöjd börjar den kräva något av dig. Det blir nödvändigt att böja sig en aning för att komma under den. Och ju lägre ribban ligger desto svårare blir det...

Mitt liv har varit som en enda lång Limbodans. Redan vid sjuårsåldern blev jag medveten om att den där ribban existerade och jag blev snabbt en fena på att parera den. Följaktligen ställde den inte till så mycket bekymmer och jag märkte därför inte heller hur den sakta rörde sig neråt. Men på senare år har den rört sig snabbare och utrymmet under den har blivit alltmer begränsat.

Och jag har fortsatt att parera den. Prioriterat om, valt bort och på något underligt sätt fått livet att fungera ändå. Jag har klarat jobbet om jag valt bort en del av allt det som hör fritiden till. Jag har klarat jobbet om jag bara fått göra det i min egen takt och på mitt eget vis. Jag har klarat av hemmet och familjen om jag bara sluppit arbetet. Jag har kunnat agera som den "perfekta" värdinnan om jag bara fått förbereda allting i lugn och ro innan. Jag har kunnat veckohandla på Willys om jag åkt dit tidigt på morgonen när det inte är så mycket folk i butiken.

Och ribban har fortsatt att sjunka och utrymmet under den har blivit mindre och mindre. Nu ligger den så lågt att jag måste åla mig under den med huvudet vänt åt sidan för att näsan inte ska stöta i den. Jag sover på förmiddagen, jag sover på eftermiddagen och spenderar dessutom en si så där åtta-tio timmar i sängen om natten. Tomas och jag får hjälpas åt med hushållsarbetet för jag orkar inte dra runt det ensam. Om vi får gäster eller om vi ska åka bort och hälsa på hos någon så slår adrenalinet till och hjärnan går i spinn. Jag faller ur mig själv och har svårt att hantera situationen.

Jag vet att det låter bedrövligt deprimerande och ja, det är det också. Jag skulle verkligen vilja kunna både hjula och hoppa bock under min ribba.

Men jag envisas, som vanligt, med att tro att det finns en mening med allt som sker. Jag tror inte på att Gud djävlas med människan, även om det ibland kan kännas just så. Jag tror på att svårigheter vanligtvis är förtäckta välsignelser. Och när jag ser på mitt krympande liv ur det perspektivet så faller det ett förklaringens ljus över mig och min värld.

Jag är en hård nöt att knäcka. En stolt perfektionist med en stark integritet. Jag har en vilja och en drivkraft som kan försätta berg och om alla dessa egenskaper hade fått härja fritt så hade jag förmodligen byggt in mig i en ogenomtränglig och mycket pampig fästning vid det här laget. Därinne hade jag troligtvis haft en broderad tavla med texten: "Ensam är stark" över kökssoffan. Och i mitt inre hade alla mina hemligheter fått förbli hemliga även inför mig själv. Och i fästningens dunkla vrår hade skulden och skammen förökat sig i ett rasande tempo och till sist hade nog dessa känslor blivit min död.

Men nu blev det inte någon fästning - det blev en Limbodans i stället. Den har sakta men säkert nött ner mig och nu ligger jag här och ålar på marken. Jag blottar min buk och upptäcker att ingen sticker något svärd i mig. Jag kan inte skyla mig och möts av ögon och händer fyllda av kärlek. Inför allas åsyn slinker mina hemligheter (och därtill hörande skuld och skam) ur mig som okontrollerade fisar, och ja de luktar lite illa, men rackarns vad skönt det är när magknipet släpper.

Kontentan av denna långa utläggning blir att jag numera känner mig älskad och respekterad som den jag är. Både av mig själv och av mina nära och kära. Jag vågar älska helt och fullt. Jag har ett värde som bär även om jag inte presterar. Och detta är så ljuvligt att det varit värt varenda uppoffrning som krävts för att nå fram hit.