Att leva med det levda

För en tid sedan kom jag i samspråk med en man som jag känner och samtalet kom att handla en del om en kvinna som vi båda är bekanta med. Hon är en sådan där kvinna som jag bestämt mig för att hålla på en replängds avstånd. Det är något med henne som gör att mitt alarmsystem går igång och signalerar "akta dig". Till min stora glädje verkar detta vara ömsesidigt. Hon är inte heller överförtjust i mig och när vi möts blir det följaktligen en smula spänt oss emellan. Men vi håller en artig och belevad ton och låtsas inte om att vi båda helst hade undvikit mötet om vi bara kunnat.

Egentligen borde jag anat ugglor i mossen redan när jag insåg att det var på detta viset. För det är ju så - att det man retar sig på hos andra - säger något om en själv. Å vad det är irriterande att det är så! Det hade varit så skönt att bara få gå omkring och störa sig på folk i lugn och ro...  Men jag har inte alls tänkt i de banorna utan bara varit tacksam över det faktum att avogheten är ömsesidig och därför troligtvis inte kommer att leda till några problem. Framför mig har jag sett hur vi fortsättningsvis kommer att glida förbi varandra med allt större lätthet och hur vi till sist kommer att vara som luft för varandra.

Jag vet, detta är ingen vacker bekännelse, men den egna sanningen är ibland precis så här ofördelaktig.

Men så kom det sig att mannen jag talade med petade hål på min bild av kvinnan och fick mitt förhållningssätt till henne att framstå som precis så räddhågset som det i verkligheten är. Han beskrev hennes liv i korta ordalag, men gav mig tillräckligt med information för att jag skulle förstå att hon och jag har ont på ungefär samma ställen. Hennes liv har varit tufft och har gett henne sår som har svårt för att läka. De spricker upp igen vid minsta beröring. Och det är troligtvis just detta som gör att vi håller distansen. Undermedvetet anar vi båda att om vi kommer för nära och råkar stöta till den andres sår - så tvingas vi möta vår egen smärta.

Nu måste jag alltså tänka om. Se på henne med nya ögon och byta förhållningssätt, eftersom det gamla helt plötsligt känns patetiskt.

Marianna Agetorp skriver i en dikt: "Rör vid mina sår och läk mig"

Kan jag bli den som rör vid hennes sår och som hjälper henne att läka? Kan hon bli det för mig?

Eller är det kanske för svårt att mötas just för att våra trasigheter är så lika? Det får framtiden utvisa. Men nästa gång jag möter henne ska jag i alla fall öppna mitt hjärta på glänt och se vad som händer.