Att vara sann eller inte

Det har varit några intensiva dagar. Bra dagar där livet känts nära och som innehållit många fina möten med människorna omkring oss. Jag har fått mig mycket till livs - men det har också förbrukat allt och det mesta av den ork som är min.

I går morse kände jag starkt att det var dags att försöka vila och låta kraftdepåerna fyllas på igen.

Men innan jag la mig på sofflocket så skulle jag bara åka in till Älmhult och fika med en god vän. Jag försvarade tilltaget med att hon är den sortens människa som tillför energi och bortsåg från det faktum att det kräver sitt för min del att ha en tid att passa och att ge sig iväg med bilen tidigt på morgonen.

Och så gick det som det gick...

Min koncentrationsförmåga räckte inte ens en gång till att backa ut ur garaget. Jag svängde för sent och bilen blev hängande på slänten. Fanns inte en chans att rubba den på egen hand, så det var bara att ringa till assistanskåren och sedan invänta bärgningsbilen.

Var i den stunden otroligt tacksam över att vi hade en bra försäkring och slapp betala en enda krona för hjälpen vi fick.

Även om denna fadäs slutade lyckligt så gnagde den ner både självkänslan och stoltheten. Jag blev lite stökig och orolig. Fick behov av att lyckas med någonting och skapa någon sorts ordning i livet. Så jag satte igång med att städa huset. Bäddade rent och satte på en maskin tvätt också när jag ändå var i gasen. Och därefter lagade jag en god middag.

När eftermiddagen kom ägnade jag den åt att försöka gå ner i varv. Det tog sin lilla tid, men till slut lyckades jag. Och då kom all trötthet på en och samma gång. Kroppstemperaturen pendlade mellan frossa och hetta. Det kröp alldeles förfärligt i benen och jag kunde bara vara stilla några sekunder i taget. Kroppen värkte och jag fick problem med både synen och balansen. Till sist rullade det in ett migränanfall som grädde på moset.

Nu fanns det bara ett alternativ kvar - gå och lägg dig människa!

Då ringer telefonen. I luren hörs en röst som frågar: "Stör jag?" Och jag svarar att: "Nej då, det gör du då rakt inte" och "Jo då, det är bara bra med mig."

Idag bör jag nog ägna dagen åt att läsa mina egna bloggar. För där står så mycket klokt om att vara sann mot sig själv. Om att våga vara sårbar och nåbar. Om självkänsla som bottnar i kärlek och inte i prestation. Om hur mycket bättre världen skulle bli om vi alla vågade säga som det är istället för att gå omkring och låtsas att allt är okej.