Att vara sig själv

Jag vet inte vad det är som gör att vi människor fått för oss att det skulle finnas någon som helst vinst med att gå omkring och låtsas att vi inte är de vi är. Men alla gör vi det. Vi väljer så gärna att vara den som vi tror att de andra förväntar sig att vi ska vara. Lägger våra sanna jag åt sidan och låter dem ligga där och skräpa i både den ena och den andra situationen. Vi spelar teater inför varandra. Använder smink och kostymer och kompletterar helst också det hela med effektfull rekvisita. Och sedan undrar vi varför vi inte riktigt nådde fram. Varför vi inte blev sedda och förstådda. Det är ju det som gör det hela så märkligt - att vi längtar så innerligt efter äkthet, närhet och bekräftelse samtidigt som vi går helt upp i våra spelade roller.

Det är som vanligt den där rädslan som ställer till det. Vi är så rädda för att inte bli accepterade att vi inte ens vågar försöka oss på den uppriktiga varianten i mötet med andra. 

Men tack och lov så finns det undantag här i världen. Det finns tillfällen då maskerna faller av helt automatiskt och det finns människor som bara är som de är. Små luftfickor i en förljugen värld där man kan andas fritt och bara vara.  Som till exempel krissituationer och alkoholintag. Det kan vara sådana där tillfällen när de sanna jagen träder fram. När det där blir sagt som man annars tiger om. När man får komma så där nära som man längtat efter att få göra. Det må vara sorgligt att det ska behövas sådana medel - men jag har faktiskt haft stor glädje av både svåra stunder och berusade tillfällen av den här anledningen.

Fast bäst är ändå de där människorna som man kan vara sig själv med utan att livet kört ihop sig  och utan någon promillehalt i blodet. De som har modet att öppna upp och släppa intill när man möts i den vanliga vardagen. Tack och lov så finns det sådana! De är kanske inte så många - men de finns och det är gott nog.

Häromdagen gav jag mig i kast med att försöka förklara för en sådan människa hur mycket vårt umgänge betyder för mig. Till svar fick jag: "Men - jag är ju bara mig själv!" 

Och det är minsann inte så bara det - det är ju det som är hela grejen! Att det är så förbaskat skönt med den sortens människor. De som fungerar som luftfickor i livet. Som bara är som de är och som därför gör det möjligt för andra att bara få vara sig själva.