Bättre

De senaste veckorna har jag hamnat i någon sorts uppåtskov. Jag mår helt enkelt lite bättre, orkar mer och är stabilare i största allmänhet. Det är så skönt så det är inte klokt... Häromdagen roade jag mig med att gå omkring och göra en mental lista på alla de saker som blivit bättre, och den blev lång. Full av en massa små saker, som tillsammans får oerhört stor betydelse. Som tex att ha kraft över att packa upp matvarorna, även om jag åkt ensam till affären. Att kunna gå utan stöd i röriga miljöer. Att klara av att fatta beslut utan att fastna i en inre argumentation som suger musten ur mig. Att vara kapabel att köra bil varje dag och inte bara vara hänvisad till "bra dagar". 

En intressant sak som händer när man lyckas ta ett sådant här kliv framåt är att distansen till det som varit ökar. Perspektivet blir annorlunda och man kan göra som konstnärer brukar göra när de betraktar sina målningar: Ta ett steg bakåt, kisa lite med ögonen och skapa någon sorts överblick. Låta ögat vila från alla detaljer och koncentrera sig på de tongivande penseldragen.

Det som framträder allra tydligast just nu är två episoder som inträffade när jag var i sjuårsåldern. Två episoder som ledde fram till ett och samma beslut: Att aldrig mer släppa taget och bara vara mig själv. Hädanefter skulle jag minsann se till att anpassa mitt jag så att det passar in. Jag ska inte visa upp mig i all min glans fler gånger. Aldrig mer tillåta mig den här sårbarheten. För det gjorde alldeles för ont vid de här två tillfällena, när jag stod där med mitt blottade hjärta i handen, och inte blev mottagen.

Så har jag framlevt mina dagar bakom olika masker. Fullproppad med hemligheter och ständigt på min vakt. Med ett hungrande hjärta i bröstet. Vilket sakta men säkert har urholkat mig totalt. Och till sist gick det bara inte längre och sammanbrottet var oundvikligt.

Att jag nu börjar må bättre beror nästan uteslutande på att jag hittat tillbaka till den jag var innan jag  fattade det där ödesdigra beslutet. Till den där Anna-flickan som bara var sig själv. Som inte stängde om sig och som inte gick omkring och låtsades vara någon annan. Det är en enorm energibesparing att inte hela tiden behöva växla mellan olika masker och stegen blir betydligt lättare, när man inte bär omkring på en massa hemligheter. Och att återigen öppna upp hjärtat för omvärlden visade sig vara ett klokt beslut. Det öppna hjärtat har nämligen förmågan att ta emot. Det fylls på efterhand. Så även om det svider till ibland och kan göra ont på ett sätt som påminner om hur det var när jag var sju, så är det ändå värt det. Saldot hamnar alltid på plus i slutet av dagen.

Jag har tagit ett kliv mot den styrkan som finns att hämta i sårbarheten.