Blottade hjärtan

Nu är årets Idol-säsong igång och jag följer den som vanligt med stort intresse. Fast jag inte är speciellt intresserad, varken av artisteri eller av musikbranchen.

Det som fascinerar mig är alla dessa blottlagda hjärtan som så frimodigt visas upp i rutan. Ungdommarna som kliver fram inför juryn och inför hela svenska folket, med allt sitt hopp och all sin längtan i öppen dager. Den förmåga de tror sig besitta och den självbilden de byggt upp, blir här skoningslöst bedömd. Det hissas och dissas om vartannat. Ibland stannar diskussionen uppe på ytan och ibland dyker den ner i de djupaste vatten. Ingen vet i förväg hur just deras bidrag ska komma att tas emot och ändå vågar de ge allt de har under några minuter. Det är mod. Och en känslomässig bergochdalbana för mig i mitt soffhörn.

En annan sak som är intressant i sammanhanget är hur vi ser på varandra. Hur snabbt man skapar sig en bild av en människa och hur pass dåligt den ibland stämmer överens med personen ifråga. Hur olika typer av personligheter kan väcka så vitt skillda reaktioner. I ett enda idolavsnitt får man en mängd exempel på detta. För mig som är lagd åt det analytiska hållet är detta rena rama lördagsgodiset. Här kan jag jämföra och korskoppla mina egna åsikter med det som Tomas och det som juryn säger och spegla det mot vad den unga idolkandidaten själv ger uttryck för.

Efter varje avsnitt konstaterar jag att detta är det sociala livet i ett nötskal. I varje mänskligt möte, så pågår allt detta samtidigt som vi pratar om väder och vind. Vi blottlägger lite av våra hjärtan och väntar med spänning på hur de ska tas emot. Vi registrerar varandras kroppsspråk, mimik och klädsel och drar våra egna slutsatser utifrån detta. Vi bedömmer varandras ord och handlingar och filtrerar sedan alltsammans genom vårt eget känsloliv och vår egen erfarenhetsbank.

Och i allt detta sammelsurium, så kan vi ibland förstå varann och mötas på riktigt.

Nog är väl det ett av livets största mirakel?