Böcker och skrivande

När Oscar lärt sig läsa och skriva blev han djupt besviken. Han hade fått för sig att när han väl lärt sig det så skulle han sedan kunna lämna det där bakom sig och slippa ifrån eländet. Att det var meningen att han skulle behöva börja använda sig av det och vidareutveckla det hela hade han inte räknat med. Så småningom förstod han dock vitsen med sitt kunnande.  För mig var det precis tvärt om. När jag väl lärt mig så öppnade det sig så många spännande världar. Jag började direkt med att läsa böcker på egen hand och var åtta eller nio år när min första dikt publicerades i tidningen "Hemmets vän".

Och på den vägen år det. Jag har alltid haft en bok på gång och ägnat mig åt skrivande i någon form. Sedan jag började med ljudböcker så har läsandet eskalerat. Nu minns jag inte riktigt när det var jag började, men ponera att det var sju år sedan och att jag, lågt räknat, har plöjt två ljudböcker i veckan under den tiden. Det ger 728 lästa böcker. En ganska imponerande mängd alltså.

Detta ger ett stort jämförelsematerial att arbeta med. Varje författare har sin egen ton. Ett eget uttryckssätt. Vaggar in mig i någon sorts stämning som väcker någon typ av känsloläge. Jag blir lätt till sinnet av vissa böcker. Eftertänksam av andra. Somliga är spännande och andra har en lugnande verkan. Vissa ger insikter och andra ger inblick i, vad som för mig är, outforskade världar. När det kommer ut en ny bok av en författare jag läst tidigare så kan jag, redan innan jag öppnar boken, ana mig till hur den kommer att påverka mig. 

När det kommer till mitt eget skrivande är det inte lika enkelt. Det är väl med det som det är med problem. Andras är betydligt enklare att lösa än de egna. Jag skriver och skriver men har egentligen ingen aning om vad mina ord gör med läsaren. Jag kan inte höra min egen ton och vet inte vilken stämning jag invaggar dig i. Ett ord som då och då återkommer i responsen jag får är fint. "Du skriver så fint" och "Fint skrivet". Tomas sa häromdagen att blogginlägget var vackert skrivet. Vad betyder orden fint och vackert egentligen? De orden har ju liksom ingen bärighet i sig själv. De används alltid för att beskriva något annat. En fin tavla. Ett vackert väder. I de meningarna är det tavlan och vädret som är viktigast och orden fint och vackert belyser bara en åsikt. 

Det är så mycket man inte vet om sig själv. Jag vet inte hur det känns att sitta bredvid mig i soffan. Jag vet inte hur jag själv luktar och jag har aldrig sett mig själv bakifrån. Jag vet inte vilka energier som omger mig och jag har ingen aning om vad mina texter gör med läsaren.

Visst är det märkligt att vara männsika? Man står sig själv närmast och ändå är man på många sätt en främling inför sig själv...