Boktips

Detta är fjärde boken i serien som handlar om Frida, journalisten och radioprataren som kämpar för att få ordning på sitt medelåldriga liv. Den här gången är temat närhet. Om hur mycket längtan det bor i varje människa efter både känslomässig och fysisk närhet och hur svårt det kan vara att få till det. Om hur vi så lätt fastnar i fällan och bättrar på murarna oss emellan istället för att riva dem. Det är ingen bok för den buskablyge för den handlar en hel del om sex. Men frågan tas upp ur ett lite annorlunda och uppfriskande perspektiv. Dessutom handlar den också en hel del om grannsämja och vänskap. Om hur lite som kan behövas och hur enkelt det faktiskt kan vara att vara varandra till stöd och hjälp.

När jag läser den kommer jag att tänka på ett samtal jag hade med en man för en massa år sedan. Han var bekymrad för mig, tyckte att min värld var så liten och ansåg absolut att jag måste vidga den om jag skulle kunna få ut det jag ville av livet. Jag tyckte att jag hade det bra som jag hade det. Att det jag behövde kom till mig i en alldeles lagom takt. Han skakade uppgivet på huvudet åt mitt resonemang och menade att så var det inte alls. "Du får inte vad du behöver - du använder dig bara av det du har." Så sa han och den där meningen kommer jag alltså fortfarande ihåg. För honom var det två olika saker - men för mig var det en och samma. Min filosofi då och nu bygger nämligen på den tesen att om man verkligen använder sig av det man har (dvs de människor, den miljön och de resurser som finns tillgängliga för tillfället) så får man vad man behöver.

Ett ypperligt exempel på detta är att Astrid numera har börjat vara "dagbarn" hos grannen som bor under oss. Han har haft hundar i hela sitt liv men är sedan ett par år tillbaka hundlös. Och alla som haft hund vet att det inte är helt enkelt att slå sig till ro med ett liv utan hund när man en gång vant sig vid att ha en ständig följeslagare vid sin sida. Det är heller inte helt okomplicerat att skaffa sig en ny hund när man nyligen är åttiosex år fyllda... Följaktligen blev han väldigt glad när jag frågade om han kunde tänka sig att passa Astrid någon gång ibland när det behövdes. Kruxet är bara att vi ytterst sällan, ja rentav snudd på aldrig, behöver någon hundvakt. Men det är ändå skönt att veta att det finns någon som kan ta hand om henne om det skulle behövas.

Men vi kom i alla fall fram till att hon skulle få vara hos honom ett par timmar på inskolning i förebyggande syfte och ur det kläcktes sedan denna briljanta idé om att hon kunde vara hos honom några timmar varje dag. Vinsterna med detta arrangemang är många och kommer alla inblandade till godo. Vår goa granne får en del av sitt hundbehov tillfredställt. Astrid som är så rädd för alla hon inte känner får trygghet och fostran av en hundrutinerad människa. Jag slipper oroa mig över att hon har tråkigt om dagarna och Tomas och jag kommer hädanefter att kunna unna oss lite hundfri tid då och då. Vi kan gå på stan utan att hon behöver vänta i bilen eller sitter hemma och är kissnödig. Vi kan åka till havet och bada även om det är hundförbud på stranden.

Tänk så bra det kan bli om man bara vågar släppa lite på gränserna!