Boktips

Nu på morgonen har jag läst ut den här boken. Det är andra gången jag läser den. Första gången tyckte jag att den var bra och lite otäck. Kunde inte riktigt förstå den. Den här gången tycte jag att den var superbra, vacker, tragisk och försonande.

Den handlar om familjen Bird. En familj där allt och det mesta kretsar kring mamman som sakta men säkert fyller huset med allt mer pinaler. När hon så småningom dör är huset fyllt till bredden. Hon framlever den sista tiden i en fåtölj. I den äter hon, sover hon, lyssnar på radio och mailar med en nyfunnen vän eftersom det inte finns någon annanstans kvar av huset där man kan vara. Och lämna huset kan hon inte tänka sig att göra - vad skulle då hända med alla sakerna?

Fast det förstås, det finns ett rum i huset som inte är belamrat. Åtminstone inte med prylar. Men det rymmer på så mycket hemligheter och skuld och förträngda minnen att ingen riktigt låtsas om att det finns. 

Detta är en bok om hur det är att vara familj. Hur starka banden är och hur svårt det kan vara att slå sig fri och skapa ett eget liv. Om hur tokigt allt kan bli även om utgångspunkten bara består av ren och skär kärlek och de allra finaste intentionerna. Medan man läser den blir man tvungen att ta sig en rejäl funderare på vad som är lycka här i livet. Vad som är psykisk hälsa och ohälsa. Vad det innebär att bli en självständig människa. Vad är kärlek? Kan den vara smutsig eller är den bara vacker hur konstig den än kan te sig? Och den där skulden, vem bär egentligen ansvaret till att en familj blir som den blir och till att alla i den mår dåligt på sitt sätt?

Att läsa boken den här gången har för mig varit ett känslomässigt balansnummer. Att veta var man själv står och vad man själv tycker är verkligen inte enkelt när man ställs inför den här familjens öden och äventyr.

Helt klart så är detta en bok som kryper in under skinnet och lämnar spår efter sig...