Bröllopsbestyr

I går var det farsdagsfirande hemma hos mina föräldrar. Tio personer samlades under ett par timmar och fikade och småpratade. Ett trevligt litet kalas i all enkelhet.  Men jag är ju som jag är, så jag tog helt slut på kuppen. När vi bröt upp var jag så trött att jag inte ens orkade säga adjö ordentligt. Gråten stockade sig i halsen och benen skakade. Det tar så mycket kraft när jag ska förhålla mig till flera personer samtidigt. 

När vi kom hem hade jag frossa och jag visste inte riktigt var jag skulle bli av. I sådana stunder är det lätt hänt att man blir uppgiven och missmodig. Vilket jag också blev. Och som grädde på moset började jag då dessutom fundera över att vi ska på bröllop om två veckor. ( Sofia och André har nu äntligen kommit till skott och ska gifta sig) Hur i all världen ska jag klara av det egentligen?  För min inre syn såg jag mig själv gråta mig igenom både vigselcermonin och middagen efteråt. Och jag insåg att jag varken skulle orka vara speciellt trevlig eller kunna bidra med något fyndigt tal. 

Jag skiter i att åka dit, tänkte jag. Visserligen har Sofia sagt att hon vill ha mig där på sin stora dag, men till vilken nytta blir jag om jag inte håller ihop?

Senare på kvällen ringde Alex och då  berättade jag för honom hur jag kände inför bröllopet. Men du, sa han, att gråta är ju det finaste som finns! Och det är ju sådan du är. Klart att du ska åka dit och vara den du är. Det är ingen som vill någonting annat.

Så var vi där igen. I glappet mellan den man vill vara och den man är. Och det var bara att inse att jag återigen hade inbillat mig att jag måste vara någon annan än den jag är för att duga.

Samtalet vindlade sedan vidare från det ena samtalsämnet till det andra. När det var dags att avsluta blev det känslosamt och varma ord utväxlades. Kärleksförklaringar kan uppenbarligen se ut lite hur som helst för han sa i alla fall till mig att jag var hans sjöhäst.

Förut, om någon frågat mig vilket djur jag identifierat mig med, så har jag alltid svarat igelkott. Men på senare år har det inte känts helt rätt längre. Jag känner mig inte alls lika taggig och avståndstagande längre och jag behöver heller inte vända alla taggarna ut för att känna mig trygg. Men hur jag än funderat så har jag inte kommit på något nytt djur att identifiera mig med. Fast när han sa sjöhäst så kände jag direkt att där var det!

I Solögas bok står det att läsa om sjöhästen:

Uttryck dina känslor. Min gåva till dig är att vara rättfram. Här handlar det om att du behöver tillåta dig själv att känna som du gör. Döm inte dina känslor - utan ge uttryck för dem.

I natt när jag funderar över bröllopet så tänker jag att jag ska åka dit och vara den sjöhäst jag är. Jag ska tillåta mig att vara precis så trött som jag är. Och jag ska gråta tills tårarna tar slut för det är ett av de sätt jag har att uttrycka min kärlek på. Och jag ska finnas där för Sofia med allt det som är jag. Och den där som jag skulle vilja vara, hon får faktiskt roa sig på annat håll den kvällen.