Bröllopsdag

Nu är det bara några timmar kvar tills Sofia och André ska gifta sig. Finkläderna hänger nystrrukna på sina galgar och presenten är färdig att slås in. Kortet är skrivet och hundvakten ordnad. Vi börjar med andra ord bli redo för att ge oss av. Det ska bli så roligt att få vara med när de säger ja till varandra!

Det är någonting med stora högtider som gör att man oundvikligen blir nostalgisk och känslosam. Det går liksom inte att bara vara här och nu och njuta av det ögonblicket som är. Tankarna vandrar oundvikligen bakåt och bläddrar omkring bland minnen och anekdoter från de bröllop som varit.

Allra roligast är det förstås att minnas hur det var när Tomas och jag gifte oss. En stillsam och enkel cermoni hemma i vardagsrummet, där bara våra föräldrar och barn var med. 

Att vi ville gifta oss var vi helt på det klara med. Ingen av oss var bekväma med begreppen flickvän och pojkvän och ordet sambo tyckte vi mest signalerade en praktisk och ganska tillfällig lösning. Det vi kände för varann var starkare än så och därför hade vi behov av att befästa vårt förhållande med en vigsel. Vi ville verkligen få säga ja till varandra under ordnade former.

Men i vigselakten ingår det ett moment där brud och brudgum ska avge sina egna löften till varandra. När dessa skulle formuleras blev det genast komplicerat.Vad kan man egentligen lova varandra inför en framtid som man inte vet någonting om? Vi hade båda tillräckligt mycket i bagaget redan då för att inse hur oförutsägbart livet kan vara. Hur vi än vände och vred på orden så kokade det ändå hela tiden ner till att allt vi kunde garantera var den kärlek vi hyste i stunden. Allt annat var ambitioner och intentioner. Viljor och förhoppningar. Antaganden och önsketänkanden. Därför blev våra löften till varandra kanske inte riktigt som prästen tänkt sig. För vi sa helt enkelt bara de där tre små orden till varandra: Jag älskar dig. 

Om vi skulle förnya våra löften idag så tror jag att vi skulle kunna bre ut texten lite mer. För nu har vi levt tillsammans i arton år och vet faktiskt något mer om vad det innebär. Nu har vi en erfarenhet att luta oss emot och kan utgå ifrån att essansen av de åren som varit, förmodligen säger något om de kommande. I vårt vigselbevis står det två bibelcitat som vi fick med oss på vägen: "De är inte längre två utan ett" och "Bär varandras bördor". 

Precis så har det blivit. Vi har vuxit samman till en enhet och vi finns där för varandra - oavsett vad som krävs för att vara det. Och det kommer vi att fortsätta med så länge länge det bara går. Det kan vi lova varandra idag. 

Strax innan vi gifte oss hade vi sett på en film om Pelle Svanslös tillsammans med barnen. I den sjöngs det en sång som jag tyckte så mycket om. Den beskrev så på pricken vad jag kände för Tomas. Och när jag läser texten idag så stämmer den till och med ännu bättre:

Som ett nysta utan garn, som en leksak utan barn

Det skulle jag va utan dig. Ingenting utan dig.

Som ett ångtåg utan lok, som en bokstav utan bok

Det skulle jag va utan dig. Ingenting utan dig.

Som en tomte utan skägg, som en höna utan ägg

Det skulle jag va utan dig. Ingenting utan dig.

Utan varann skulle vi få fnatt, utan varann inte fatta ett skvatt, inte hitta ett skratt.

Det vet varenda katt.