Dags att ta farväl

I två år och två månader har detta hus varit vårt hem. Vi flyttade hit hastigt och lustigt och på många sätt mot vår egen vilja. Våra förväntningar på Liatorp och den här lägenheten var låga och ska jag vara helt ärlig så måste jag tyvärr också använda ordet obefintliga. Men vi ändrade inställning väldigt fort och kom att trivas förvånansvärt bra. Både med bylivet och med de åttio kvadratmeter som vi hyrt. Tiden i Liatorp har bjudit på mycket gott. Trevliga grannar, en välsorterad mataffär och en makalös loppis. Vi älskar omgivningarna. Här finns så många fina platser runt omkring som vi aldrig någonsin upptäckt om vi inte flyttat hit.

Men nu har avskedets stund kommit. Den här natten är den sista i det här huset. Om fem, sex timmar kommer farmartjänst och bär ut våra möbler.

Vad lämnar vi då bakom oss och vad går vi till mötes?

Jag har nästan inga konkreta svar på den frågan. Men jag har massor av känslor. Liatorp för mig har varit en tid av förändring och avslut. Jag har känt mig helt avstängd på vissa plan och samtidigt har jag formligen fläkts upp på många andra. Och jag har hatat det och jag har älskat det. Känt mig omfamnad av huset och kvävd av det. Lägenheten har varit ett hem, ett behandlingshem, en förvaringslåda och en kretiv verkstad. När jag nu ska ta farväl av stället sker det därför med mycket blandade känslor. Vemod och lättnad i en salig röra. Men känslan av att det är dags är stark och den bär mig över min känslomix.

Vad det nya livet i Ryfors kommer att bjuda på kan man ännu så länge bara gissa sig till. Men de timmar vi tillbringat där hitintills ger ändå en hint om vad som komma skall. Där finns ett lugn och en självklarhet som berör mig otroligt mycket. Det händer någonting bra med mig när jag är där. Varvtalet sjunker och det går inga vita gäss på vågorna i mitt inre. Jag tror att det kommer att bli en tid av kontemplation och rekreation. Av andlig mystik och inre valv som öppnas.

Men, som någon sa: "Jag kan ha fel -  det har hänt en gång innan" (Är det inte en helt underbar kommentar...)

Hur som helst så börjar äventyret här och nu.

Man får väl skylla på flyttröran - men nu på morgonen kom jag i alla fall på mig själv med att känna mig lite piffigt kreativ eftersom jag använde en gryta att värma kaffevattnet i,  istället för den vanliga vattenkokaren.

Tror knappast denna förmåga hade imponerat på den äldre generationen....