Dan före dan före dopparedan...

Fixarlistan inför den här julen har varit minimal redan från början och nu finns det nästan ingenting kvar på den. Ett besök i mataffären och tillverkning av mintkyssar är allt som återstår. Sedan är allt klappat och klart. Varje år tycker jag att det är lika skönt att nå fram till den punkten. När allt som ska göras är gjort och man kan luta sig tillbaka och låta julen komma.  Här hittar jag den där omtalade julefriden och kan börja njuta av hela spektaklet. 

Ja jag vet, spektaklet är inget jättefint julmysord, men jag använder det ändå bara för att markera min ständpunkt. Julen kunde varit så mycket mysigare och enklare om inte det blivit en sådan kravladdad, komersiell karusell runt alltihopa. Men nu är det som det är och vi gör alla vårt bästa för att hantera situationen. Ja jag vet, det är inte heller ett så vidare värst julmysigt sätt att uttryck sig - men jag tror tyvärr att det är ett helt adekvat sådant .Ännu så länge har jag nämligen inte träffat en enda vuxen människa som har ett helt okomplicerat förhållande till julen. På ett eller annat sätt slits vi alla mellan förväntningar och längtor och verklighet. 

I grund och botten kokar nog hela julstressen ner till det där gamla vanliga med att våga tro att det man gör och är duger och räcker till. Så klart att det ställs på sin spets när allt ska manifesteras på en och samma dag. Och eftersom jag är uppvuxen i frikyrkosammanhang kan jag inte låta bli att dra känslomässiga paraleller mellan julafton och den yttersta domen. För jag tycker nog, att av vårt beteende att döma, så är det svårt att avgöra vilken av de där båda dagarna det är som komma skall.

SÅ -nu har vi varit nere i det mest depressiva läget och vänt - och hädanefter kan det bara bli bättre!  Dags för svårknäcktare nöt, sötare gröt, djupare dopp i grytan. Och så får vi väl se om tomten dyker upp.

Fast i ärlighetens namn så undrar jag om han gör det hos oss. För jag tror minsann att han redan varit här en gång och lämnat av den bästa tänkbara julklappen! Tro det eller ej - men jag har börjat sova på nätterna! Kryper till kojs framåt niotiden på kvällen och sover sedan lugnt fram tills det blir morgon. Nu har det varit så i mer än en vecka och jag börjar våga tro att det inte rör sig om en ren tillfällighet. Det är nog så att vakennätternas tid är förbi för min del. Och det är så skönt...