Därför så många varför

Astrid och Misan myser i soffan.

Någon sa att det något av det jobbigaste med att må dåligt är alla de varför man ständigt brottas med. Han längtade efter ett liv där dessa varför skulla tystna och bytas ut mot ett lämpligt antal därför.Det är något av det klokaste jag hört sägas om dåligt mående.

Min diagnosutredning är klar. För en vecka sedan var jag på sista besöket hos psykologen som gjort utredningen och fick en sammanställning av vad han kommit fram till. Jag fick ett kompendium med en beskrivning av mitt liv, mina svårigheter och mina styrkor. En komprimerad version av allt det som är jag. Det är en märklig känsla att läsa om sig själv på det sättet. Att få se sig själv genom någon annans ögon ur ett perspektiv man inte är van vid. Kliniskt, knivskarpt och helt utan några känslor inblandade.

Här stod att läsa om min överkänslighet för sinnesintryck. Mitt inlärda sociala beteendemönster som jag tillägnat mig eftersom jag inte har en inbyggd känsla för sociala koder. Mitt splittrade sätt att uppfatta omvärlden. Hur jag ser detaljerna först och sedan lägger pussel med dem för att skapa en helhetsbild. Min ovanligt stora verbala förmåga. Stresskurvan som sakta stigit uppåt sedan jag var barn och allt det som gömmer sig bakom den.

När jag läser sammanställningen så får jag svar på otroligt många varför. Det är mycket jag inte behöver undra över hädanefter. Nu vet jag varför allting tar så mycket kraft. Jag vet varför sociala sammanhang är ångestladdade och suger musten ur mig. Livet passerar revy och episod efter episod får här sin förklaring.

Jag har redan börjat märka av effekterna av utredningen i min vardag. Jag är så mycket snällare mot mig själv numera och har placerat kravribban på en betydligt lägre höjd än jag haft den innan. När jag blir trött eller stressad undrar jag inte längre varför och jag försöker inte heller hitta strategier som ska lösa problemet, eftersom jag vet att det helt enkelt är sådan jag är. Det spar både tid och kraft att inte ständigt ägna sig åt problemlösning. Oavsett hur de nya därfören ser ut så är det mycket lättare att leva med dem än dessa ständiga varför som kräver både en förklaring och en lösning.

Dock är det egentligen inte något av allt detta som har fått störst betydelse för mig. Nej det som betyder allra mest är att psykologen och läkaren båda undrar hur i all världen jag klarat av att leva det liv jag har gjort. Det ska liksom inte gå att genomföra när man är som jag.

Jag önskar så att de kunde förstå vad de orden betyder för mig. Hur mycket skuld och skam de utplånar och hur gott det gör för själ och hjärta.

Att beskriva hur jag sett på mig själv och hur jag känt inför det liv jag levt skulle kräva spaltmetrar. Men om jag ska sammanfatta med några få ord så genomsyras den bilden av att jag borde kunnat göra bättre ifrån mig. Jag borde kunnat ge mer, prestera bättre och varit lyckligare och mer positivt inställd. Med hjälp av egna funderingar och spridda kommentarer från andra så har jag fått mig själv och mitt liv att bli till ett misslyckande. Och mot detta har ingen bekräftelse kunnat råda bot mer än för en kort stund i taget.

Ända tills nu. Med utredningen i handen och psykologens och läkarens ord ringande i öronen så kan jag för första gången känna att jag gjort någonting storartat. Jag kan vara stolt över mitt liv och jag känner att jag verkligen levt det fullt ut och lite till. Jag behöver inte längre gå och vänta på att det riktiga livet ska börja och erbjuda mig chansen att lyckas. För det har jag redan gjort och nu kan jag luta mig tillbaka och vila ut och njuta av hela spektaklet.

Jag kan lägga mig mellan Misan och Astrid i soffan och mysa jag också.