Deckare

Deckare är egentligen förfärliga böcker. De innehåller så mycket grymhet, våldtäkter och bestialiska mord. Men vi läser dem i alla fall. Och det konstigaste är att vi många gånger tycker att det är avkopplande. Inte vet jag om det beror på att vi inbillar oss att allt det där är sånt som aldrig skulle kunna drabba oss. Eller om det är så att det är skönt att tänka på att livet skulle kunna vara så mycket värre än vad det är. Kanske har vi som barnen, ett psykologiskt behov av sagor där det onda ställs mot det goda. Där det finns tydliga gränser mellan rätt och fel. Märkligt är det i alla fall, att vi tar till den här typen av böcker när vi behöver avkoppling. 

Just nu håller jag på att läsa deckare som är skrivna av Jonas Moström. En författare som är helt ny för mig. Har snart plöjt igenom fyra böcker i ett streck och tycker fortfarande att det är makalöst spännande läsning. Det är någonting alldeles speciellt med hans sätt att skriva. Han lyckas få med många karaktärer och synvinklar utan att det blir rörigt. Och människorna han beskriver bär så mycket inom sig. Det finns ett djup och en hel massa klokhet i böckerna.

Fast den här gången tänker jag inte avslöja några boktitlar eftersom jag vill kunna berätta hur en av böckerna plötsligt tog en helt oväntad vändning. 

Den började som vanligt med ett mystiskt dödsfall och sedan ett till och strax därefter ytterligare ett. Man insåg att man hade med en seriemördare att göra och gärningsmannaprofilgruppen blev inkopplad på fallet. Man hittade några misstänkta, några kopplingar dem emellan och eventuella motiv som kunde tänkas ligga bakom morden. Och sedan välte plötsligt hela historien över i någonting annat, när man upptäckte att "offren" inte direkt var några offer. Att det inte handlade om några egentliga mord utan om aktiv dödshjälp. De som blivit dödade hade själva bett om att få bli det. 

På ett rent hypotetiskt plan är jag faktiskt för dödshjälp. Hur jag skulle förhålla mig till det i verkliga livet har jag ingen aning om. Men i teorin gillar jag tanken på att man själv ska kunna få välja att avsluta livet på ett värdgt sätt när det som återstår känns oöverstigligt. 

Därför kan jag inte göra som jag brukar göra när jag läser deckare. Jag kan inte hoppas på att de får fast "mördaren" innan han lyckas genomföra de planerade "morden" som återstår. För jag känner så med "mordoffren". Har hört deras berättelser och förstår varför de inte vill fortsätta leva.

Hur det blir med den saken vet jag när jag lyssnat mig igenom de återstående timmarna av boken.

Under tiden får jag väl fundera över vad det kan tänkas vara för fel på mig. Inte nog med att jag läser deckare och finner det trivsamt, trots all brutalitet. Nu har jag börjat heja på mördaren också...