Den unga kvinnan

Så möter den erfarna kvinnan även den unga kvinnan. Lyssnar till hennes berättelse om hur hon frimodigt ger sig i kast med vuxenvärlden, förvissad om att det är NU det riktiga livet börjar. Hon tar sig an barngrupper i kyrkan, går på symöten och arbetar på ålderdomshemmet i Strömsnäsbruk. Är samtidigt hopplöst förälskad i ynglingen med de ljuva lockarna i nacken. Lyckligt ovetande om vad han ställer till med, krossar yngligen hennes hjärta när han finner en fånig tonåring att förälska sig i. Den unga kvinnan bestämmer sig för att bryta upp och söka efter lyckan någon annan stans.

Hon börjar på folkhögskola. Träffar "den rätte" och tänker att NU måste väl ändå det riktiga livet börja. Visst registrerar hon att det är något som skaver men hon väljer att ignorera det. Skyller på än det ena och än det andra och övertygar sig själv om att det säkert blir bra om bara....

Hon jobbar lite här och där och flyttar lite hit och dit. Söker efter det där sammanhanget som ska kännas rätt och riktigt. Där hon ska passa in och där just hennes personlighet ska komma till sin rätt. Det lyckas inget vidare men hon fortsätter ändå att använda sig av denna metod ända tills hon närmar sig den erfarna kvinnans ålder. Hon förstår inte heller hur det kommer sig att hon förstår sånt som andra inte förstår och varför andra förstår sånt som hon inte kan begripa. Och eftersom hon inte kan förstå detta behåller hon frågeställningen för sig själv. Man vill ju inte verka dum heller.

Hon stångar sitt huvud blodigt för att få äktenskapet att fungera. Det är som att vandra i kvicksand. När hon lyckas få upp den ena foten har den andra sjunkit ner, djupare än någonsin. Hon föder två små barn, älskar dem vanvettigt och önskar dem allt gott.

Så kommer orkanen och allt virvlar omkring. Äktenskapet spricker, barnen far illa och viktaga relationer går upp i rök. Kvinnan är övertygad om att hon ska duka under av tyngden men upptäcker till sin förvåning att benen fortfarande bär henne, även om de darrar betänkligt. Hon undkommer orkanen med förskräckelsen i behåll.

En annan man och två tonåringar stormar in i hennes liv och hon älskar också dem med allt som hon är. Och kvinnan andas ut och tänker att NU börjar det riktiga livet. Nu ska hon och barnen få läka och friden ska sänka sig över dem och allt ska falla på plats.

På många sätt blir det också precis så. Barnen får den pappa de så väl behöver, kvinnan älskar och är älskad och hon trivs med sin nya stora härliga familj. Men inom sig bär hon fortfarande på en vilsenhet, en rastlöshet och frågeställningar som saknar svar. Så hon fortsätter göra som hon gjort tidigare. Hon arbetar lite här och där och flyttar lite hit och dit. Startar upp nya projekt och förkastar dem. Och mannen och barnen kan inget annat göra än att följa med i hennes svängningar.

Här slutar hennes berättelse och den erfarna kvinnan inser att det är nu hon förväntas säga någonting. Hon kliar sig tankfullt i pannan. Försöker vinna lite tid till eftertanke. Känner sig osäker på hur hon ska bemöta denna forcerade människa. Men så kommer orden till henne och hon börjar tala:

Det är så med livet min vän att man lever det framlänges - men man förstår det baklänges. Det verkar liksom vara själva vitsen med livet att man ska famla omkring i mörker och inte riktigt förstå vad det är man håller på med. Skygglapparna finns där av en anledning även om vi inte vill att det ska vara så. Vi ska göra våra misstag och det måste få göra ont. Det är tyvärr enda sättet vi har att tillgå för inre växt och mognad. Prova att tänka på dina misslyckanden som försök istället så ska du se att spegelbilden förändras. Ser du vilken stark människa som träder fram? Vilken okuvlig vilja hon besitter?

Den unga kvinnan nickar sakta och den erfarna kvinnan ställer sig bredvid henne så att de båda blir synliga i spegelglaset. De är ganska lika varandra. Har samma anletsdrag och samma skäl i sin själ.

Kan du se att jag är en förlängning av dig? frågar den erfarna kvinnan den unga. Det du har sått har jag fått skörda. Jag hade aldrig varit där jag är idag om det inte varit för det arbete du lagt ner. Jag hade aldrig funnit friden och inte heller hittat svaren på frågorna. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig. Orden känns så futtiga och du har offrat så mycket för min skull. Och se på dina barn, växte de inte upp och blev bra människor, trots och tack vare allt de tvingades gå igenom?

Hon sluter den unga kvinnan i sin famn och viskar ytterligare ett Tack! i hennes öra.

Och i den unga kvinnans blick lyser en uppriktig förvåning igenom. Och hennes inre fylls av vissheten att ingenting har varit förgäves.