Denne barnen...

Ibland är facebook ett underbart forum. Som igår tex när Oscars kompis taggade mig till en bild. Hon är en ganska galen kvinna så jag var beredd på att det kunde vara i stort sett vad som helst som hon ville jag skulle ta mig en titt på. Och ändå blev jag totalt överrumplad och brast i gråt när jag läste följande ord:

Själv har jag skänkt denna mäniska så många tacksamma tankar genom åren. När Oscar hade det som jobbigast i tonåren var hon den som kom honom nära när vi som föräldrar inte lyckades. Hon fick honom att skratta, att leka och helt enkelt bli sig själv, de stunder de var tillsammans. Och sedan har de, genom de intensiva åren på vägen ut i vuxenlivet, fortsatt i samma goda anda. Det finns en kärlek och närhet dem emellan som är något alldeles extra. En syskonrelation när den är som allra bäst. Det värmer ett mammahjärta.

Jag tänker ofta på mina barn som den gåva de är. Guldklimparna jag fick till låns - to have and to hold...

Och lejonmamman i mig förväntar sig att de ska tas emot med stående ovationer av världen. För att de är de som de är. Unika, underbara, fantastiska. Jag litar helt och fullt på deras egen bärighet, deras egen kapasitet. Den fanns där redan när de kom till mig. Två som spädbarn och två som tonåringar. Men att jag själv skulle ha så värst mycket med detta stora att göra har jag liksom aldrig tänkt på. De kom ju så färdiga och jag har bara förvaltat det dyrbara pundet.

Fast orden jag fick till mig igår får mig att se annorlunda på föräldraskapet. Nu ser jag plötsligt det aktiva valet som det är att bli förälder. För i vårt moderna samhälle är det ingenting som bara händer. Man kan göra abort utan att det är så mycket med det och man kan låta styvbarnen förbli styvbarn utan att bli diskvalificerad som männsika för det.

Men jag valde att tacka ja till de barnen som livet bjöd mig. Och därute i världen finns det en människa som är tacksam över att just jag gjorde det valet.

Det är stort och det tål att gråtas en skvätt till över...