Dessa katter...

För många år sedan hörde jag en intressant berättelse om en katt. Tror att det hela utspelade sig någon gång på femtiotalet ute på den Småländska landsbygden. En katthona källade en vårdag hemma i köket och allt var frid och fröjd. Och som brukligt var på den tiden tog man helt sonika bort ungarna från henne strax efter födseln och lät dem gå till den sista vilan direkt.  Fast just den här katten struntade högaktningsfullt i om detta var brukligt eller inte. Hon blev tvärförbannad och gick ut ur huset, nyförlöst och dan, och kom sedan aldrig mer tillbaka.

Men hon flydde inte till skogs som man annars kan tänka sig att en förbannad katt skulle göra. Nej hon var mer raffinerad än så i sin ilska och såg till att de som berövat henne sina ungar inte skulle kunna glömma bort sitt misstag i första taget. Hon flyttade in i huset bredvid och bodde sedan där återstoden av sitt liv i högönsklig välmåga.

Våran Misan gjorde ett liknande val. Fast hon var älskad och väl omhändertagen så bestämde hon sig ändå plötsligt för att hon ville något annat med sitt liv. För att detta skulle kunna bli möjligt tillbringade hon månader gömd under soffan och åt så lite som möjligt. Till slut var hon i så eländigt skick att hennes matte med sorg i hjärtat kände sig tvungen att annonsera efter ett nytt hem till henne. Så kom hon till oss strax innan jul förra året och detta arrangemang verkar hon vara mycket nöjd med.

För ett par veckor sedan började katten som är på bilderna stryka kring vårt hus. Vi håller på att reda ut begreppen, men troligtvis bor han i ett av grannhusen, hos en trevlig familj som tar god hand om honom. Och ändå gör han nu allt vad som står i hans makt för att få flytta in hos oss. Han vandrar runt huset och jamar hjärtskärande. Han stryker sig mot väggarna så färgen smetar av sig och hans päls får inslag av falurött. Han är hur kelen som helst och ligger i mitt knä när jag är ute och röker på kvällar och nätter. När jag ska gå in igen har jag fullt sjå med att se till att han inte slinker med in, för det vill han väldigt gärna. Och om jag ska vara helt ärlig så vill jag också gärna släppa in honom. Men man kan ju inte gärna sno grannens katt...

Inte kan man låta bli att undra över hur katter tänker och känner när det blir på detta viset?