Släpp taget människa!

I somras var det många stora tankar och stora frågor som flöt upp till ytan. Och jag tyckte att jag var så duktig som tog tag i dem, tog dem på allvar och lär dem ta plats. Och jag inbillade mig att när jag väl tagit mig igenom denna metamorfos så skulle livet bli enkelt och självklart. Föga anade jag då att allt detta bara var början på någonting som jag fortfarande inte sett slutet på.

Jag är en ganska tjurskallig människa. Utrustad med en stark vilja och lite mer stolthet än vad som är hälsosamt. Vill jag att något ska vara på ett sätt så kan jag nästan få det att bli det, med hjälp av dessa egenskaper. Därför har jag väl inte alltid tittat så noga efter hur det egentligen är, utan satsat på att se till att få det som jag vill ha det istället. 

Snart har jag varit sjukskriven i fyra år och man kan väl säga att mycket av den tiden har gått åt till att bryta ner mitt motstånd mot att se mig själv som jag är. Lager efter lager har skalats av och fått kvinnan som dolts där under att bli mer tydliggjord. I somras inbillade jag mig att jag nått botten. Att det liksom inte fanns fler hemligheter att avslöja. Att jag äntligen lyckats bli den jag är och slutat upp med att försöka få till den där som jag vill vara.

Men så var det alltså inte. 

Inom varje människa öppnar sig valv efter valv oändligt. I samma stund som ett lager skalats av blir nästa lager synliggjort.

Det är inte så värst länge sedan jag kom på det där med prestationsknarkandet och jag blev tvungen att inse att jag fortfarande ägnar mig åt överpresterande så det stänker om det. Sedan dess har jag jobbat på att sänka ribban och vakat över mina tankar. Varje gång ordet måste eller borde har fladdrat förbi, så har jag ryckt tag i dem och granskat dem i sömmarna.

Och om jag får säga det själv så har det gått riktigt bra! Jag har varit så duktig så och känt att det faktiskt är riktigt befriande att inte behöva vara så himla duktig. Och den formuleringen säger ju egentligen allt om hur bra det gått egentligen...

Kanske är det därför som jag nu också fått hela min framtid kastad i ansiktet. Eller möjligtvis är det så att jag själv smetat in hela ansiktet med den. Hur som helst kommer den tillsammans med obekväma frågeställningar som till exempel:

Tänk om du inte blir friskare än vad du är nu?

Tänk om krafterna rinner ur dig, istället för att fyllas på?

Tänk om döden står dig närmare än vad du tror?

Inför frågor som dessa kommer man inte långt med hjälp av tjurskallighet, envishet och viljestyrka. Så mycket har jag redan begripit. Och inte låter de sig bevekas av någon duktighet heller. Så här gäller det väl att tänka om. Göra annorlunda. Prova någonting nytt. Och jag misstänker att det som krävs för att man ska kunna närma sig dessa frågor är att man släpper taget. Att man ger efter och blir följsam. Att man rotar fram acceptansen ur gömmorna och låter den spela huvudrollen.

Inom varje människa öppnar sig valv efter valv oändligt. Jag kan redan skymta lagret som gömmer sig under det här lagret. Och jag tänker att så kommer det att vara så länge jag lever. Att det är just det här avskalandet som är själva livet. Ett ständigt sökande efter människan bakom människan, bakom människan...