Det man inte har det längtar man till...

Det här citatet ger mig anledning att ifrågasätta om jag verkligen är en speciellt lycklig person. Eventuellt håller jag på att bli det - men jag har definitivt inte varit det. I mig har det nämligen nästan alltid funnits en längtan efter det där som jag för tillfället inte har.

I lugna perioder, när jag känner mig stark och harmonisk kan jag längta efter utmaningar. Något som får livet att ställas på sin spets och som gör att jag får bruk av all den kraft och den visdom jag tycker mig besitta. I mina fantasier klarar jag av den ena utmaningen efter den andra med glans. Jag går rakryggad genom dem och lär mig av dem. Jag vågar känna, lägger undan kontrollen och låter det riktiga livet hända på riktigt. Det får göra ont, det får bli kaos och det gör inget om jag tappar ansiktet - för detta är livet och jag är rustad för att klara av det. Att bara gå omkring i min tillrättalagda, lugna lilla värld är slöseri med både tid och resurser.

Men sedan, när livet faktiskt ställs på sin spets och jag konfronteras med det svårhanterliga - då är det annat ljud i skällan. Då vill jag ingenting annat än tillbaka till mitt välordnade liv. Till tryggheten, det förutsägbara och det lättsamma.

Idag är det en sådan dag. Jag önskar så att den bara skulle innehålla en svamprunda, några idolavsnitt och lite köttbullar.

Men så är det alltså inte. På förmiddagen ska vi åka hem till mina föräldrar och hjälpa till med några praktiska saker. Jag har inte varit där sedan pappa blev sjuk och nu fasar jag för hur det ska kännas att kliva in i denna nya situation. Hur mycket har han förändrats? Hur sliten är mamma? Kommer detta att vara sista gången vi ses? Hur vill jag förhålla mig till allt detta och hur kommer jag att reagera? Isen jag går på har sällan varit tunnare än den känns nu.

Och i eftermiddag ska vi till veterinären med Astrid. Och jag oroar mig även om jag ännu inte vet om det behövs eller inte. För jag är rädd för de ställningstaganden som eventuellt, kanske, i allra värsta fall skulle kunna bli aktuella.

Jag försöker prata förstånd med mig själv - men det känns inte som om jag lyssnar på det örat.

Likt ett inhägnat djur kör jag huvudet genom staketet och nafsar efter det till synes grönare gräset på andra sidan staketet, utan att komma åt det.

Jag drar mig själv i svansen och gör vad jag kan för att få mig själv att acceptera att dagen idag befinner sig innanför det inhägnade området. Det är här livet pågår och det är här jag ska vara just nu. I det som är, i det som sker.

Och nej, det kommer inta att se ut som det gör i mina fantasier. Verkligheten är betydligt svårare och mindre glamorös. Jag är inte så stark som jag trodde och definitivt inte lika opåverkad som jag inbillat mig.

Men det är liksom det som är själva grejen med utmaningarna här i livet. De ska ruska om oss, få oss ur balans och se till så vi tappar fattningen för en stund. Det är i de ögonblicken vi har möjlighet att förändras och utvecklas, komma närmare, nå djupare och vidga perspektivet.

Än är det några timmar kvar. Kanske kan jag få mig själv att lyssna på det örat innan det är dags att ge sig av.