Det man retar sig på hos andra...

Alltså, jag älskar verkligen min man. Han är fantastiskt precis som han är. Och jag vill inte att han ska ändra på sig eller vara annorlunda. Det är inte det - det är bara det att ibland retar det mig att han:

Inte säger som det är

Glömmer bort vad vi kommit överens om

Inte lär sig av sina misstag

Dräller omkring i sin egen lilla värld

Får ur sig sina åsikter först i efterhand - när situationen redan passerat

Utgår från vad han TROR att jag vill istället för att ta reda på vad han själv vill

Inbillar sig att han är så himla "färdig" med allting. Att han lämnat alla processer bakom sig...

Inte är rädd om sig - utan gör mer än han orkar.

Inte berättar om sånt som tynger honom.

Inte tycker sig behöva någon

 Så himla gärna vill motsvara folks förväntningar

Strävar efter att vara stor och stark och klok och förståndig och undviker i det längsta alla typer av sårbarhet.

Jo då, så att ser du, jag älskar min man precis som han är... 

Och jo - det gör jag faktiskt. Det är väl bara det att man älskar sin nästa som sig själv och då blir det ungefär så här. Lite kluvet och lite irriterat och ganska grumligt emellanåt. Det går liksom inte att älska någon annan mer förbehållslöst än man älskar sig själv. Och det man retar sig på hos andra säger något om en själv. 

Därför borde jag väl anat ugglor i mossen när min irritationslista började växa sig så här ohemult lång. För egentligen vet jag så väl att det innebär att jag är på kant med mig själv. Men det gjorde jag inte. Istället har jag gått på i ullstrumporna under ett par dagar och varit så irriterad och störd att jag nästan gått upp i limningen. Men till slut orkade jag inte hålla på med det längre utan bestämde mig för att tänka efter lite istället. Vad var det som pågick bakom all den här irritationen egentligen?

Det visade sig att jag gick omkring och mådde skit för att jag ägnade mig åt allt det som jag retade mig på hos Tomas. Hela den långa listan gick alltså att direkt överföra på mitt eget beteende. 

Frågan jag nu befinner mig mitt uppe i är: Varför gör jag på detta viset?

Ser mig om efter svaret och ser fram emot att få kliva in i det så småningom.