Dopparedan

Så här några dagar före dopparedan tycker jag att det kan vara på sin plats att tala om dop eftersom ordet dop kommer ur ordet doppa. Och om man är lite kreativ i tanken och kanske en smula vanvördig, så finns det paralleller att dra mellan dopet och doppet. I båda fallen blöter vi ner i hopp om att det vi doppar ska bli berikat. Av  en god buljong eller av Guds kärlek och beskydd.

Jag förundras ibland över det faktum att föräldrar av idag fortfarande väljer att döpa sina barn. Det är trots allt ganska få av dessa föräldrar som svarar ja på en direkt fråga om huruvida de tror på Gud eller inte och ännu färre skulle svara ja om man frågade dem om de tror att det finns en djävul som barnet behöver beskyddas ifrån. Och ändå lever doptraditionen kvar och den tas fortfarande på största allvar.

Då kan jag förstås inte låta bli att undra vad det är som ligger bakom detta fenomen. För någonting måste det ju vara som gör att så många bebisar döps. De föräldrar jag pratat med svarar vanligtvis någonting i stil med att det känns bra och att det är tradition och att det är kul med kalas. Men somliga har också uttryckt att det skulle vara lite läskigt att låta bli. Som om barnet verkligen skulle vara mindre skyddat om det inte var döpt.

Så vad är det då som vi vill skydda barnet ifrån? Varför behöver vi befästa att det faktiskt är inneslutet i Guds kärlek? Kanske har det i alla fall med den där synden att göra. Den där arvssynden som vi alla bär på. Stopp och belägg - du behöver inte bli upprörd och sluta läsa här, för jag menar inte synd på det sättet som man vanligtvis menar när man uttrycker sig på det här viset. 

För mig är begreppet synd, numera, ett uttryck för att kontakten med Gud är bruten. Jag tänker inte att det handlar om att man har gjort fel eller om att man har förlustat sig olämpligt mycket utan bara om detta, att man tappat kontakten med Gud som är kärleken. Att man hamnat utanför kärleken helt enkelt och hamnat i rädslan istället. Och alla vi människor bär omkring på rädslor som hindrar oss från att leva helt och fullt. Rädslor som lägger locket på vår personlighet och som gör att vi inte riktigt vågar blomma ut och bli så där storslagna som vi är ämnade att vara.

Och när man står med ett litet nyfött barn i famnen så drabbas man av dess oförstördhet. I det pyttelilla knytet ryms det bara kärlek och ingenting annat. Och jag tänker mig att det är just i det ögonblicket som man inser att detta barn behöver skyddas så att det får förbli kvar i kärleken. Låt det inte få ärva de rädslor och låsningar som vi i dess närhet bär omkring på. Må det skyddas från denna arvssynd och må det få växa sig högt och vilt och ljuvligt rufsigt!