Embrace the pinsamhet

När jag satte på bilradion häromdagen, så hamnade jag mitt i ett inslag om relationer. Det var på P3, så därför var det snabbt och rappt och ungdomligt. Men också klokt. En fras som jag fastnade för var: "Embrace the pinsamhet". Resonemanget kring den frasen byggde på att det är så mycket viktigt som aldrig blir sagt och gjort för att vi är rädda för att det ska bli pinsamt.

Och visst är det väl så att vi är beredda att stå tillbaka ganska mycket för att undvika pinsamheter? Vi låter konflikter bero, låter bli att stå upp för det vi tror på och håller tillbaka våra känslor. Inget offer är för stort om det bara kan rädda oss från pinsamheten. Varför vi gör så är en gåta. För det stämmer ju som det står i citatet: Hitintills har vi faktiskt överlevt 100% av våra sämsta dagar. Än så länge har vi inte dött av en endaste pinsam situation. De svider en stund och sedan går det över. Farligare än så är de inte. Alltså skulle vi, rent hypotetiskt, kunna omfamna pinsamheten. Vi skulle kunna bejaka den och välkomna den. Se den som ett pris, väl värt att betala, för ett sannare liv.

Vi skulle kunna masa oss upp ur sängen på morgonen och tänka att idag kommer det att bli pinsamt. Förbereda känslolivet på det och därigenom minska vår rädsla för det. Utgå från det värsta och sedan möjligtvis bli glatt överraskade. För det är väldigt sällan det går så illa som man tror att det ska göra.

Och med det utgångsläget så borde det vara möjligt att våga lite mer än vi vanligtvis gör.