En bit i taget och samtidgt vila

Lördagen och söndagen har jag avsatt för vila. Det är prio ett. Men så kan jag förstås inte låta bli att gå och småpula lite ändå så jag packar upp en del grejer och går omkring och flurar på hur möblerna bäst ska placeras. Bollar med olika lösningar inne i huvudet och antecknar de idéer som kan vara värda att spara på.

Köket är det av rummen som är mest färdigt. Där är i stort sätt allting på plats och nu gäller det bara att få in ett bra arbetsflöde utefter de nya förutsättningarna.

Jag har läst om fåren (som jag skrev om igår)  i Solögas bok. Där står det:

"Samarbete är bra. Du kan erhålla stöd av andra och kan i din tur vara ett stöd för dem. Min gåva till dig är: Stötta varandra."

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser det. I min värld stämmer det nämligen på pricken med vad som precis har timat under mitt första dygn i Ryfors. Jag har blivit åthutad. Med publik och helt utan pardon. Bara rakt upp och ner åthutad och fräst åt. Och jag kan inte minnas att det någonsin hänt mig. De tillrättavisningar jag fått genom åren har kommit inlindade i omtänksamhet och har serverats som varningens ord och goda råd.

Det kom så totalt oväntat att jag inte hade en chans att värja mig. Därför nådde dessa sanningens ord rakt in i hjärtat och insikten drabbade mig omedelbums. Så där fort brukar det aldrig gå annars. Det är vanligtvis en massa omslagspapper som måste plockas bort innan essansen kommer fram och sedan är det många hinder som ska forceras innan den ibland obekväma sanningen kan inplementeras i mitt eget medvetande.

Men här gick det på två röda och inför öppen ridå. Och allt det jag fick till mig var sanningar i dess allra renaste form. Och jag har ingen chans att gå omkring och låtsas som om jag inte hört och förstått. Det finns vittnen som var där och som såg det hända. Orden sades och jag uppfattade dem.

Det var hunden det gällde. Mitt sätt att hantera hennes oönskade beteenden. Det faktum att jag är så nervös för att hon ska bli ett irritationsmoment att jag ständigt är på helspänn när det finns andra människor i närheten. Att jag gör henne nervös genom mitt sätt att vara och skapar ett problem i min iver att undvika just detta. Att om jag börjar fokusera mera på att bevara mitt eget lugn istället för att stimma omkring henne, så kommer det bli enklare och trevligare för alla inblandade parter.

Ett lamt försök gjorde jag att försöka förklara tanken bakom den metod jag använder. Men jag blev tvärt avbruten med den avslöjande frågan: "Har det hjälpt?" Och nej det har det förstås inte. Och ja det borde sagt mig någonting om dess funktionsnivå. Men nej, jag har inte fattat för jag har varit alldeles för nervös för att ha tid med någon konstruktiv reflektion.

Vad är detta om inte stöd? Och kan man göra så mycket annat än att bli väldigt förtjust i en människa som så frikostigt ger hjälp på ett sätt som verkligen fungerar. Hädanefter kommer jag att hantera hunden annorlunda och jag misstänker att det kommer att göra underverk. Och jag ska fladdra med öronen när jag pratar med den här människan igen - för jag har en bestämd känsla av att här finns mer matnyttigt att hämta. Jag anar också att jag i förlängningen kommer att ge något tillbaka genom att leva och bo här. Samarbete och utbyte av stöd i sann fåranda.

I morse när jag klev ut stod alla fåren samlade utanför altanräcket och såg uppfodrande på mig.