En oas

Mellan Liatorp och Knällinge har vi funnit denna oas. En badplats spm ligger lite avsides. Grusvägen som leder hit är försedd med vägbom så det krävs att man gitter gå eller cykla ett par kilometer för att man ska komma hit. Följaktligen är det sällan någon som gör det och därför har vi hitintills alltid fått bada ensamma.

Här är fin sandbotten och långgrunt som tusan.

Astrid älskar att hoppa omkring på stenblocken. När jag följt med henne på hennes strapatser har jag upptäckt att här växer vild mynta. Det har jag aldrig hittat någon förut.

Vi skojade sist om att detta blivit vår egen lilla lagun och associerade hämningslöst till filmen "Den blå lagunen" Efter en rad tämligen usla skämt konstaterade vi dock att den där förvåningen som ungdomarna i filmen drabbas av när de upptäcker sina kroppar är lite svår att få till i våran ålder. Den förvåning vi drabbas av ser helt annorlunda ut. Den är baserad på det faktum att vi fortfarande kan. Att lusten finns kvar och att åldrandet inte alls är så könlöst och asketiskt som vi tidigare trott.

En annan film som det är frestande att dra paralleller till är "Cocoon". Den där filmen där gamla människor badar i en bassäng och får ungdomens krafter åter. Nu är vi ju faktiskt inte riktigt så gamla än, men vi upplever ändå något liknande varje gång vi tar oss ett dopp. Det är revitaliserande. Det återställer hela systemet och får energierna att flöda fritt igen.

Och varje gång vi konstaterar detta så undrar vi också varför folk i allmänhet badar så sällan. Om de bara hade kastat sig i sjön med jämna mellanrum så hade de mått så mycket bättre! Här hör vi plötsligt ekot av alla de som sagt på samma sätt till oss. Fast de har hävdat att det är träning och motion som ger den effekten. Och här kan man väl dra slutsatsen att var och en blir salig på sin tro och att det är själva saligheten som är det viktiga i sammanhanget. Och uppenbarligen och tack och lov så verkar det finnas många sätt att nå fram till den.