En och en halv hund och en katt

Att ha djur omkring mig är något jag tycker mycket om och som får mig att känna mig trygg. Annars är jag en sådan där person som hoppar till vid minsta ljud och tycker mig höra att inbrottstjuvar, möss och fåglar tagit sig in i huset. Men när djuren finns så kopplar min hjärna om och associerar i mer positiva banor. I stället för att bli orolig undrar jag stillsamt vad de har för sig nu de små liven. 

Måns är inte bara lat och en kelgris utan dess like. Han är en duktig jägare också. Om det råkade komma in en mus eller en fågel så skulle han se till att de inte blev så särdeles långlivade.

Astrids passion är sorkhålsgrävande. 

Men hon fungerar också alldeles ypperligt som tjuvlarm. Ingen tar sig in utan att hon skäller för glatta livet. Att hon sedan har en tendens att kissa på sig vid eventuell närkontakt med den som tagit sig in i huset är en annan sak.

Tango är ju formellt inte min hund. Men han har liksom råkat bli det ändå. Åtminstone delvis. 

Han är en hund som är fullt kapabel att skydda de han älskar från både det ena och det andra. Även om han nu är både gammal och skröpplig.

Och på tal om lurviga varelser som gör mig trygg så är det inte mer än rätt att även Tomas får vara med på ett hörn. 

För trots att alla djuren gör så gott de kan så kan deras trygghetsskapande insatser knappast mäta sig med de Tomas åstadkommer.

Jag har det bra jag.