En stillsam helg

Under min uppväxt fann jag min mammas förhållningssätt till allahelgonahelgen märkligt. Jag fattade inte vad det var hon höll på med. Hon var alltid så noga med att det skulle vara färdigräfsat i trädgården tills dess och eftersom vi hade en stor ek mitt på gården så var det jämt i sista minuten som detta gick att ordna. Samtidigt städade hon och gjorde fint inomhus inför helgen och köpte hem lite extra god mat. Tydliga signaler på att hon ansåg detta vara en viktig helg, väl värd att fira.

I förberedelserna ingick också att lägga kransar på gravarna, vars skötsel hon hade ansvaret för. Logiskt sett borde detta vara en uppgift som kanske inte nödvändigtvis roade henne, men som åtminstone kändes viktig och riktig i sammanhanget. Men så var det inte. Hon for iväg och köpte kransar och placerade dem på gravarna under någon sorts tyst protest. Det skulle bara göras och när det var färdigt drog hon en lättnadens suck.

Så kom till slut själva allahelgons dag och huset var städat och trädgården räfsad och maten tillagades och det la sig ett lugn över Skogsborg. Och jag undrade vad detta lugn skulle vara bra för. Jag kunde liksom inte se vad det innehöll. För mig kändes det mest som ett antiklimax. Alla dessa förberedelser och sedan detta märkliga ingenting.

Naturligtvis tänkte jag att så skulle jag minsann aldrig göra när jag blev stor och naturligtvis blev det precis så jag skulle komma att göra. Jag förstår mig inte heller på det där med gravvård. Det ligger inte för mig och i vuxen ålder har jag vid ett enda tillfälle besökt en grav. Och skam till sägandes så gjorde jag det den gången mest som ett expriment, för att se hur det kändes att göra det. Och när allahelgonahelgen infaller så har jag både städat och räfsat och skapat en lugn och högtidlig stämning i hemmet. Och sedan händer det just ingenting mer som syns än att jag har ett ljus brinnande på altanen. 

Men inom mig ägnar jag helgen ät döden och livet. Åt dem som gått före och åt dem som skall komma. Detta stora och förunderliga att tidevarv komma och tidevarv försvinna och släkten som följa släktens gång. Och jag tänker tacksamma tankar över att jag just nu befinner mig på den härliga jorden under Guds härliga himmel. Över att jag har människor nära mig som jag får älska och bli älskad av. Och jag tänker på min egen död och önskar att jag kommer att känna mig redo när den dagen kommer. Och jag tänker på dem som jag kanske kommer att förlora innan dess.

Är allt som behöver sägas sagt och är allt som behöver göras gjort?

Det behövs verkligen en stillsam helg för att skapa utrymme åt dessa stora tankar.