En Tango-kavaljer

Alltså, det där med slumpen, ödet eller synkroniciteten - vad man nu än väljer att kalla det - ibland blir det bara SÅ tydligt. 

Jag tar det från början så risken finns att det här blir en lång berättelse.

När jag var liten hade vi ingen hund och vi umgicks heller inte direkt med någon som hade det. Så jag var alltså inte alls van att handskas med hundar. En dag när jag var ute och gick ensam, och passerade ett av grannhusen, så kom deras hund utrusande och sprang efter mig. En schäferkorsning som blev till sig i trasorna när det för en gångs skull kom någon och gick på vägen. Deras hus låg ensligt så det hände väldigt sällan och därför blev min lilla gestalt något av en happening för hunden. Den var alltså bara nyfiken - men det fattade inte jag. Så jag blev panikslagen och hamnade i någon sorts chocktillstånd och grät hysteriskt en hel eftermiddag. Eftersom jag var ensam hemma den dagen var det ingen som såg och min vana trogen så berättade jag det inte heller för någon. Därför fick jag heller ingen hjälp att bearbeta detta trauma. Och därför har jag sedan dess varit rädd för stora hundar. Speciellt stora hundar med förmåga till en viss skärpa. Naturligtvis allra mest för schäfrar, men också för andra raser. Och som sagt - det brukar räcka med att de är riktigt stora för att jag ska rygga tillbaka och göra mitt bästa för att undvika dem. Men nu har jag fått den hjälp jag behövde för att ta mig förbi den där rädslan.

I fredags hämtade grannen som bor under oss hem en hund som bott hos honom tidigare, men som vi aldrig har träffat. När han började prata om att han skulle göra det tyckte jag att det var en fantastisk idé. Men när jag insåg att det var en Dogo Argentino, så blev jag faktiskt nervös. Det är en ras som använts för kamp och vakt och jakt på puma, jaguar och vildsvin. (vilken himla tur att vi har en citroen...)  Fast på senare år har man avlat mest på jakt och på så sätt fått bort en hel del av de andra egenskaperna. Men det är fortfarande en hundras som inger respekt och som kan bli farlig om den hamnar i händerna på fel person.

När han åkt iväg i fredags satt jag alltså på altanen och rökte och oroade mig för hur detta skulle gå. Väl medveten om att den här hunden skulle komma att bli en del av min vardag hädanefter. Här skulle det inte räcka med att le lite skevt och artigt klappa den på huvudet som jag brukar göra när jag träffar den typen av hundar. Den här hunden skulle jag behöva lära mig att hantera.

Medan jag funderar över detta ser jag hur det rör sig i buskarna. Det är den andra grannens hund som kommit på besök, helt ensam. ( Vilket hon aldrig gjort tidigare) Hon nosar omkring runt altanen och när hon är färdig med det får hon syn på mig, stegar uppför trappan, kommer fram, lägger tassarna i mitt knä och slickar mig i ansiktet. Hon är stor och stark och av den ovanliga rasen Plott. (En form av jakthund som är kapabel att ge sig efter både pumor, björnar och vildsvin.) Allt går så fort att jag inte hinner bli rädd. Så till min egen stora förvåning klappar jag hunden en stund, kopplar henne sedan och så går vi hennes matte till mötes på vägen. Och när vi möttes kunde jag helt ärligt säga till henne att hennes hund är en riktig gospåse.

Jag kunde riktigt höra synkronicitetens susa i mina öron. Här pågick det uppenbarligen healing...

När jag gick och la mig hade grannen fortfarande inte kommit hem och därför hade jag honom och hunden i tankarna när jag somnade. När klockan närmade sig två vaknade jag fullkomligt uppjagad av hemska mardrömmar. Jag hade drömt att hunden själv öppnat dörren mellan våra lägenheter och att den kom uppfarande och högg ihjäl oss allihopa. Att somna om var inte att tänka på. Så jag klev upp, gjorde mig en kopp kaffe och ämnade ge mig ut på altanen som vanligt. Men så öppnades granndörren och HC stack ut huvudet och sa: "Kom in och hälsa på Tango" 

Kan du se scenen framför dig? Två människor som möts i en halvöppen dörr mitt i natten. En knappt vaken kvinna som inte helt lämnat mardrömmarna bokom sig. Iförd morgonrock och med håret på ända.  En utmattad och mycket lycklig gammal man med tindrande ögon. Och bakom honom står en nyfiken hund. De hade kommit hem sent och hade inte hunnit gå och lägga sig än.

Naturligtvis gick jag med in och hälsade på hunden. Och den var större än jag trott och med mina sömndruckna sinnen tyckte jag att den såg riktigt läskig ut. Och jag var rädd och fick stålsätta mig för att kunna stå kvar. Men fördelen med att detta första möte skedde medan jag fortfarande hade en fot kvar i drömmarnas land var att jag var skyddslös. När jag gick därifrån några minuter senare visste jag att Tango är en lugn, genomsnäll hund som bara vill väl. Och senare på dagen fick jag detta bekräftat gång på gång. Han är hur go som helst. 

Astrid är väldigt förtjust i sin nyfunna vän och stannade kvar hos honom hela dagen. En liten stunds promenad tog hon sig tid med - men sedan ville hon tillbaka till honom genast. Att se dem tillsammans gör att man kommer att tänka på Timon och Pumba. Ett mer omaka par får man leta efter.

Och jag kan konstatera att jag fått all den hjälp jag behövde för att komma förbi min rädsla för stora kraftfulla hundar. Och att det kommer bli precis så där bra med den här hunden som jag trodde allra först, innan jag fick veta vilken ras det var. Och att HC som vanligt haft helt rätt hela tiden. Han har aldrig tvivlat på att det skulle bli någonting annat än bra med Tango i huset.