En vecka senare...

 Efter en veckas intensivt umgänge med barn och barnbarn har livet nu återgått till den gamla vanliga lunken igen. Det har varit så roligt att ha dem här. I söndags avslutade vi veckan med ett andra födelsedagskalas för Tomas och då fick de små kusinerna också tillfälle att träffas. 

Att ha ett litet barnbarn ända uppe i Örnsköldsviks kommun är väl egentligen ganska tragiskt. Det är ju inte direkt så att man kan åka förbi på en kopp kaffe när andan faller på. Men när man väl ses så gör man det ordentligt och det ger en helt annan typ av kontaktyta än den man får när man ses över en eftermiddag. Henry har sovit i vårat sovrum hela veckan och varje morgon har han och jag fått flera timmar för oss själva. Vi har ätit gröt och sett på babblarna och jag har fåttt hjälpa honom att duscha och gå på toaletten. Och vi har lekt och varit ute och pratat om sånt som man pratar med en knappt två år gammal kille om. Som till exempel vad katten säger och vad hunden säger och var bilen står. Och det har bara varit farmor och Henry och det har varit hur mysigt som helst!

Relationer kan se så olika ut och vara lika betydelsefulla ändå. När jag tänker på våra barn och barnbarn blir det så himla tydligt att det är så. Kontaktytorna ser väldigt olika ut. Antalet timmar vi ses och vad vi använder dem till. Vad vi pratar om och vad vi inte pratar om. Vad vi har gemensamt och vad vi inte har gemensamt. Det ryms så många olika variabler i en och samma familj och jag är glad att jag får ta del av dem allihopa. 

Sammanfattningsvis kan jag säga att depåerna nu är påfyllda och att kraftresurserna är uttömda.