Ensamhet

Gränsen mellan att lägga sig i och att bry sig om är hårfin. Alla vill vi vara den där som bryr sig om och alla är vi livrädda för att bli den där som lägger sig i. Därför fegar vi ofta ur och tar det säkra före det osäkra - vi håller oss på vår kant så att det säkert inte ska bli fel. Fast det är en korkad strategi - för på så sätt missar vi en massa tillfällen som kunde blivit betydelsefulla. Som vanligt har Nalle Puh några kloka ord att säga om saken:

Under de senaste veckorna har jag träffat fyra personer som tydligt gett uttryck för att de känner sig ensamma. Alla är de starka, kompetenta individer med god förmåga att ta för sig i det sociala livet. Och ändå finns ensamheten där som en ständig följeslagare. Det de på ytan har gemensamt är att de alla är singlar - men det tror inte jag är själva orsaken till ensamhetskänslan. Jag har träffat personer som lever i parförhållanden som säger samma sak. Att det är svårt att få till den där vardagsgemenskapen.

För det är den som saknas för väldigt många människor. Man vill ha någon som undrar över hur dagen har varit och man vill ha någon att berätta alla ovidkommande detaljer för. Och man vill ha någon att dricka kaffe med så där helt apropå - utan att behöva boka tid ett par dagar i förväg. Och man vill ha någon att kratta löv tillsammans med och någon som pysslar om en när man är sjuk. Små enkla saker som har oerhört stor betydelse.

Fast så himla enkla att få till är de minsann inte. För i vårt samhälle är varje enskilt hushåll en fristående borg där självständighetens fana vajar i vinden. Och alla har fullt upp med sitt och ingen vill lägga sig i och ingen vill vara den som behöver någon annan. Och så blir det som det blir, att all denna självständighets-strävan leder fram till en massa ensamhet. Och vi lever ett liv som stämmer väl överens med de här psalmraderna:

Och ändå är det murar oss emellan,
och genom gallren ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.

Fast vi är flockmänniskor och helt beroenda av tillhörighetskänslan....

Så vad kan man då göra åt saken? Tja, det finns väl egentligen bara ett sätt: Vill man ha en förändring så får man väl helt enkelt lägga rädslan åt sidan, glänta på dörren och se vad som händer. Och tänka som Nalle Puh - säger de "Usch är det du, så kan man ju alltid titta ut igen." För allas skull behöver vi hitta tillbaka till det okomplicerade och icke tillrättalagda. Till det ostädade och oplanerade.Till det mer sårbara. Man förlorar inte hela sin värdighet om man ger uttryck för de behov man har och man blir inte evigt förkastad om man råkar vara ivägen någon gång då och då.