Fegis!

I går tog vi, trots småregnet, lunchen med oss till badplatsen i Ramnäs och grillade. Marinerade kycklingfiléer och foliepaket med potatis och grönsaker stod på menyn. Till efterrätt blev det kaffe med grillade marshmallows.

Astrid hade på sig sin nya virkade tröja. När vi kom hem såg den definitivt inte ny ut längre.

Det är så skönt att vara ute även om vädret inte är på topp!

Medan vi satt och väntade på att vedträna skulle förvandlas till glödbädd så kom vi att prata om mitt skrivande. Om huruvida jag är nöjd med att bara blogga och skriva dagbok eller om det är så att jag fortfarande vill skriva den där boken som jag påbörjat så många gånger. För så är det, under årens lopp har jag dragit igång otaliga bokprojekt utan att någonsin nå fram till ett färdigt resultat. Somliga projekt har strandat redan på idé-stadiet, andra någonstans i mitten. Tre gånger har jag faktiskt tagit mig från start till mål och lyckats knåpa ihop ett helt bokmanus. Men inte har de blivit redigerade och utgivna för det. Nej de ligger kvar i datorn och där kommer de också förbli liggande. För så här i efterhand kan jag se att de var steg på vägen. Något jag skrev mest för min egen skull. För att ge luft åt mina tankar och testa min förmåga.

Tomas ställde ett antal frågor för att få mig att hitta in till den där punkten i hjärtat som rymmer den djupaste viljan. Till alla hans frågor hade jag ett och samma svar att komma med: Jag vet inte. Och efter den lilla frasen så följde i rask takt olika argument som belyste komplexiteten i detta med att vilja och inte vilja. Svårigheterna som hindrar mig och min inre kluvenhet inför skrivandet. Pladder, pladder, pladder och inget ja och inget nej så långt öronen nådde.

Till slut blev det naturligtvis uppenbart att jag undvek alla direkta svar. Gjorde jag då det för att jag inte vet vad jag vill? Svaret på den frågan är pinsamt, för jag vet egentligen precis vad jag vill. Jag vet att jag vill skriva en bok och jag vet vad den ska handla om och jag vet vilka som skulle kunna vara intresserade av att läsa den. Men jag vågar inte ta sats och jag vågar inte lyfta fram min vilja i ljuset - för jag är en riktig fegis.

Om jag stod med min färdiga bok i handen skulle jag förmodligen vara hur modig som helst. Då skulle jag lita på att innehållet var tillräckligt intressant och välskrivet för att vara läsvärt. Men det är det där med att blotta mig i processen som skrämmer mig. Jag är helt enkelt rädd för att misslyckas. Så pass rädd att jag väljer att inte ens försöka. Att leva med ett manus i vardande och inte riktigt veta om det bär eller inte är som att gå på tunn is. Skitläskigt. 

Detta var en ganska sur insikt i sig, men värre skulle det bli. För när jag väl insett att det var så här jag fungerade i förhållande till skrivandet så kunde jag plötsligt också se att jag använder mig av exakt samma metod i förhållande till andra frågeställningar. Jag svarar: Jag vet inte och sedan svamlar jag tills frågan går vilse bland alla mina argument och på så sätt krånglar jag mig undan det där svåra. Att stå upp för vad jag egentligen tycker och vill och utsätta mig för risken att välja fel och mötas av motstånd.