Feminism

Jag vet att man inte får säga det och än mindre mena det - men jag är faktiskt ingen feminist. Och inte tror jag på jämlikhet heller - så det så! Och nu är det sagt och förmodligen innebär det att jag kackat i det blå skåpet och kommer att bli lynchad av både kleti och pleti. Men det struntar jag i. För vi har faktiskt yttrandefrihet i det här landet och här använder jag mig av den.

Naturligtvis tycker jag att kvinnor och män ska ha lika lön för lika arbete och jag anser att kvinnor bör tala i församlingen. Så helt ute och cyklar är jag inte...

Men för övrigt så tror jag på ojämnlikhet. Jag tror att samhället fungerar bättre, blir mer komplett och mer levande om vi alla går in i de roller vi är ämnade för. Om vi odlar våra olikheter och blir precis så där manliga och kvinnliga som vi känner oss. Oavsett vilken kropp vi råkat födas in i. För vi behöver både och, och vi vinner ingenting på att försöka krysta fram ett könsneutralt samhälle.

Jag tänker att det fungerar på samma sätt med människor som det gör med batterier. Det behövs både plus och minus om det ska bli någon kraft. Både manliga och kvinnliga egenskaper om det ska bli någon dynamik. Att det sedan inte promt måste vara männen som står för det manlga och kvinnorna som står för det kvinnliga, det är en annan sak. Men vi behöver definitivt både och. 

Som det är nu så håller allt det där på att suddas ut. Åtminstone är det så jag uppfattar det. Kvinnorna hävdar sig själva genom att bli som männen och därigenom går väldigt mycket av kvinnligheten förlorad. Och männen försöker anpassa sig efter detta genom att bli mer kvinnliga och tappar bort manligheten på vägen. Kvar blir något som varken är hackat eller malet och som känns förvirrande och skapar osäkerhet. 

Vad hade hänt om vi istället lagt ner all denna tid och kraft på att odla våra olikheter? Om vi använt modet till att kliva fram och bli precis så där väsensskilda som vi är?

Jojo Moyes sa i en intervju att om man vill göra någonting riktigt bra så måste man prioritera och fokusera på just den saken. I hennes fall handlade det om att skriva böcker som går rakt in i hjärtat på läsarna. Hon menade att för att lyckas med detta så måste hon tillåta sig att bli mindre bra på en massa annat. Hon kunde till exempel inte samtidigt hålla hemmet i topptrim och ha ett stort socialt umgänge om hon skulle få till de där böckerna.

Jag tycker att hennes resonemang är direkt applicerbart på könsdebatten. Det blir ingen kvalitet om man ska vara både manlig och kvinnlig samtidigt.

Nej, någon feminist det är jag definitivt inte. Och det där med att kvinnan skulle behöva lyftas fram tror jag inte ett dyft på eftersom hon är av det starkaste könet om hon bara tillåter sig att vara den hon är.