Folk och folk...

Jag har alltid tänkt på mig själv som en person som inte gör skillnad på folk och folk. Jag har alltid tyckt att jag har förmågan att se det unika värdet i var och en, oavsett deras sociala och matriella status. Men nu börjar jag misstänka att jag inte riktigt är så där himla präktig som jag inbillat mig...

Jag borde i och för sig anat detta redan i början av hösten när jag lyssnade på Mia Skäringer och Anna Mannheimers pod och blev SÅ otroligt lättad över deras prat om hur svårt de har för att ringa telefonsamtal. När de beskrev sin vånda inför detta så kände jag inte bara igen mig - jag kunde till och med tillåta mig själv att känna som jag gör. Mitt beteende blev plötsligt helt okej. Kunde de sky telefonenen som pesten så kunde jag det också. Men där och då tog känslan av lättnad överhanden och därför la jag inte märke till det som jag nu, generat måste erkänna.

Häromdagen fick jag veta att det tydligen var så att Povel Ramel hade en egen dygnsrytm som han inte kunde rubba så värst mycket på oavsett om situationen krävde det eller inte. Han var jämt uppe till långt in på nätterna och var sällan tillgänglig förens någon gång strax efter det att de flesta andra hunnit fått i sig sin lunch. 

Denna information var ljuv musik i mina öron eftersom jag också har en elldeles egen dygnsrytm. Jag lyckas i princip aldrig hålla mig vaken efter klockan åtta på kvällen och vaknar alltid tidigt som tusan. Och när jag fick höra att Povel haft lika udda sovvanor så hände det igen - det blev helt okej för mig att göra som jag gör. Annars har jag brottats en hel del med detta och kritiserat mig själv för mitt asociala beteende. Och jag har försökt skjuta fram sänggåendet en kvart om dagen och innerligt hoppats att jag på så sätt ska få ordning på dygnet. Men det går bara inte. Jag somnar vid samma tid även om jag så står upp...

Jag är glad över att jag kommit fram till en punkt där jag kan känna att det är okej att jag är som jag är. Inte tu tal om det. Men vägen dit måste jag säga bekymrar mig. Det behövdes alltså socialt accepterade och etablerade "kändisar" för att få mig att förstå. Lyckade människor som syns och hörs i media och som alla känner till. Tidigare har jag pratat med åtskilliga sjukskrivna, utbrända och värkbrutna människor som inte heller fått någon som helst ordning på dygnsrytmen. ( Flertalet av dem är dessutom också ovänner med telefonen)  Men deras berättelser har inte berört mig på samma sätt. De har inte kunnat föra mig fram till ett accepterande av mitt eget sätt att fungera. Men när det dyker upp "lyckade" människor - då klickar det plötsligt! Då kan jag spegla mig, se att vi är lika och tycka om det. Men när det är någon vanlig Margareta från Knäred eller så - då har det inte alls samma effekt på fru Högberg.