Formulering

Plötsligt en dag händer det! Igår fann jag äntligen den formulering jag sökt efter sedan jag var tonåring. Det är märkligt vad vissa saker ska behöva ta lång tid.

Eftersom jag bloggade om andliga gåvor igår så föll det sig också naturligt att vi pratade en del om det. Om hur olika de kan se ut och vad de för med sig. Båda är vi rörande överens om att de kan se ut lite hur som helst. Att de inte alls behöver vara speciellt "andliga". Att det rätt och slätt bara handlar om de förmågor man fått att förvalta här i livet. Så långt avlöpte diskussionen friktionsfritt precis som den brukar.

Men sedan kom vi fram till den där punkten där det alltid kör ihop sig för mig, eftersom jag aldrig lyckats sätta ord på vad jag egentligen menar. Och så har det alltså varit ända sedan jag var ung och de här samtalen fortgick inom kyrkans ramar. Det är när storleken kommer på tal som det blir så. När samtalet börja kretsa kring skillnaden mellan den som fått mycket och den som fått lite.  Där hamnar man lätt i någon sorts värdering och det tycker jag inte om. För jag tror inte att det finns något som är bättre och mer värt än något annat i det här sammanhanget. Jag tror bara att det finns olika och att det är en bra sak.

Men om man ser krasst på det hela så finns det ju ändå en skillnad mellan den som har mycket kunskap och den som har lite. Mellan den som kan utföra mirakel stup i kvarten och den som bara kan göra det vid enstaka tillfällen. Med en större kvantitet följer det ibland också en ökad kvalitet. Med mycket kunskap kan man till exempel klara av mer avancerade resonemang. Men gör det då den personen till någon som är förmer än den andra, som bara får sporadiska snilleblixtrar och som inte kan driva resonemangen lika långt? Jag tror definitivt inte att det är så.

Och här kommer formuleringen som jag längtat efter: Den som förmår mer än någon annan får inga extra rättigheter. Däremot får den personen fler skyldigheter.  Ansvaret ökar i samma takt som förmågan växer.

För mig var detta de ord som hitintills bäst har kunnat beskriva skillnaden utan att det blir till en graderingsfråga.

Den som kan mycket och som är duktig måste axla ansvaret att gå före och visa vägen. Och den som inte är lika briljant måste axla roller som lärling. Och ingen av dem kan utvecklas utan den andre.