Första advent

Så har det alltså hunnit bli den andra december och den första söndagen i advent. Almanackan är tydlig på den punkten. Men i mitt känslomässiga jag är det fortfarande på ett ungefär, början av oktober och oceaner av tid kvar innan det blir jul. Jag hänger helt enkelt inte med i svängarna och har varken bakat saffransbröd eller lyssnat på någon julmusik ännu. För det känns alldeles för tidigt. Och om jag inte tar mig ur den känslan snart, så kommer det strax vara för sent. Då kan det bli så att när mitt känslomässiga jag har tagit sig in i november månad så har almanackan nått fram till tjugondaknut och det har blivit dags att dansa ut julen. Samtidigt som jag äntligen blivit redo för julmyset.

Det är inte bara i juletider som jag hamnar på efterkälken i tidens gång. Det är snarare så att jag nästan konstant befinner mig strax bakefter. Dagarna och veckorna går så fort. De blir till månader och år innan man vet ordet av och vips så har livet förändrats och man själv har åldrats och inte har man en susning om när det hände eller hur det gick till. Jag skriver man, för jag vet att det inte bara är jag som har det så här. Vi är många som lever i otakt med tiden. 

Det är lätt hänt att man känner sig misslyckad när det blir så här. Julen kliver in genom dörren fast man själv knappt hunnit hänga undan sommarkläderna. Och det känns som om man borde varit mer förberedd och som om man skulle haft mer koll på saker och ting. 

Men jag är trött på att skämmas och att känna mig misslyckad och jag har gett upp hoppet om att någonsin kunna hålla jämna steg med almanackan. Därför är jag nu på jakt efter en förklaringsmodell som kan få det att framstå som ganska förnuftigt att leva på det här sättet. 

Och jag tror minsann att jag hittat en ...

Jag är inte dåligt förberedd - jag tar emot julen förutsättningslöst. Jag styr inte upp den utan jag låter den istället bli som den är ämnad att vara.

Detta är också anledningen till att almanackan har hunnit lite längre fram i tiden än vad jag själv har gjort. För det är livet som har hand om alla förberedelserna och inte jag. Därför måste det ligga steget före hela tiden. Och jag gör klokt i att lägga mig en bit bakom så att jag inte stör den processen.

Å, det här resonemanget gillar jag! 

Om huruvida det är en förklaringsmodell eller en ren och skär bortförklaring kan man ju med fördel låta bli att fundera över...