Förvirring

Under ett par dagar har Tomas fullkomligt frossat i Tony Robbins avsnitt på YouTube. Tony Robbins är en sådan där person som folk åker över hela världen för att få lyssna till. Man kan väl säga att han är en sorts karismatisk turbopsykolog med en otrolig förmåga att få försvarsmekanismerna att falla i bitar. Av principskäl är jag ganska skeptisk till den typen av människor. Jag blir lite rädd och tycker att de är för mycket. Känner mig lätt manipulerad och aningen trängd. Men min avoga inställning till trots - så måste jag ändå säga att man kan få sig mycket matnyttigt till livs av den där mannen. 

Jag såg ett avsnitt tillsammans med Tomas i fredags. I det fick man följa hur Tony bemötte en kvinna som ville ha hjälp med relationen till sin son. Efter en stunds bollande och frågande och reflekterande utbrast kvinnan: "Jag är förvirrad!"  Då vände sig Tony till publiken och sa: "Hörde ni - hon är förvirrad!"  Varpå hela publiken gick igång och började applådera och jubla.

En sådan reaktion gör ju att man helt enkelt blir tvungen att ifrågasätta sin egen inställning till förvirring. 

För mig är förvirring någonting ganska så negativt. Ett icke produktivt tillstånd där förmågan att fokusera och koncentrera sig har slagits ut och där man fastnat i någon sorts limbo som mest bara är jobbigt att vara i. Och jag tror inte att jag är ensam om att ha den uppfattningen. Men Tony ser på förvirringen som något oerhört positivt. Som ett tecken på att hjärnan släppt taget om gamla invanda mönster och nu öppnar sig för nya möjligheter. 

Och ser man det så, så är ju förvirringen verkligen en skänk från ovan. För att få hjärnan att tänka i nya banor är väl något av det svåraste som finns. Den älskar ju de gamla upptrampade stigarna och återvänder mer än gärna till resonemang och slutsatser som ser precis ut som de alltid gjort. Utan att överdriva det allra minsta så kan man säga att hjärnan är en trygghetsknarkare av stora mått. 

Nästa gång jag blir förvirrad, vilket antagligen kommer att bli ganska så snart eftersom det vanligtvis händer rättså ofta, så ska jag försöka låta bli att sucka över detta. Jag ska prova på att omfamna tillståndet och tänka på det som något positivt.. Tänka att nu finns möjligheten. Att det kan vara nu det händer. I detta förvirrade tillstånd finns chansen att jag kan bli en klokare och bättre människa.